.

För ett par dagar sedan råkade Ziggy slumpa fram en BD-låt och jag blev en aningens paff. Tror det var typ Work eller What's good eller nåt, och helt plötsligt var jag en poparfjortis igen. Sick. Var tvungen att lyssna lite på samtliga album+Kent resten av kvällen, och trots att saker inte är desamma nu som då så kan jag inte sluta fascineras. Hur jag än förgäves försöker förneka att jag fortfarande är ett Kentfan, så har det ju ändå varit en sån jävla stor del av uppväxten, även om jag aldrig lyssnar på dem nu. Jag vet inte hur många tusentals kronor jag spenderat på det där jävla bandet, jag vet inte hur många hundratals mil jag rest för att se dem, jag vet inte hur många hundra gånger jag lyssnat på skivorna, jag vet inte hur många vänner och upplevelser jag hade gått miste om utan dem, etc.
Och trots att de inte tröstar på samma sätt nu som för 4 år sedan, och trots att känslorna aldrig blir desamma, så stod jag ändå där med Anna i Oslo i somras, med Martins handduk i handen, och höll på att grina njurarna ur mig efter att Jocke spelat Chans för oss, ler och säger "Blev ni glad nu, ni två här framme?"
Det är ju inte annat än att de är helt upfuckat jävligt bra, egentligen.


Heja PMS!