.

Så dum jag är. Typ förra veckan eller förr-förra kollade jag på det "sista" avsnittet av SATC Season 6. Det var ett lite konstigt avslut, men lite fint sådär, det var överkomligt med tanke på filmen som kommer nu (fast det visste man ju inte 2004 när det begav sig men skitsamma). Och så i förrgår gick jag in på TPB och bara...."Sex And The City Season 6 PART 2". Part 2? Klickar och bara....det finns 10 avsnitt till. Hall-e-lu-jah. Ack så glad jag blev iallafall.

I helgen blir det snabbvisit till Uppsala igen. Se brors nya lägenhet, träffa Anna & Charl, fira Gök, handla saker jag varken behöver eller har råd med samt...vin? Jobba lördag och lördag kväll och söndag PLUGGA DET SISTA AV TVÅAN!

Kom förresten på att jag borde bli vegetarian igår. Inte för att jag älskar djur utan snarare tvärtom. Om vi inte äter djuren så behövs de ju inte finnas (tror jag läste någon artikel om det också) och dessutom äter jag upp deras mat så de inte kan leva, gött! En & annan kossa borde man väl ha till mjölk och kanske ett litet får så man kan äta fetaost (FETTAAAA), men sen är det nog. Har någon by the way tappat bort sin krulliga lilla Fido så ligger han efter Bäck, men förvänta er inget positivt.

Fick sms av Jossan nu. "För ett år sen var vi hemma på Our Place. Fem månader går väl fort?". Ett år sedan alltså, det har verkligen gått så fort. För ett år sedan var jag tusen mil hemifrån och ändå...ja, hemma? Sov i lyxhus, åkte hundratals mil i bil, lekte med barnen, tittade på TV, var på safari, checkade Nelson Mandelas hus, satte upp rosetter för alla de som dött, såg massor av historia (som för en gångs skull faktiskt var intressant), handlade på marknad, pratade med människorna, frös, svettades shit jag minns nästan inte. Och om fem månader är vi där igen, kanske gör vi samma saker med nya människor, men jag misströstar verkligen inte över det även om det kommer kännas konstigt att nästan alla de vi träffade antagligen är borta. Det kommer bli ännu svårare att åka hem då, få uppleva den där känslan av att verkligen inte vilja komma hem igen. Minns fasan när tåget började rulla mot Norrland, jag ville verkligen inte till Sverige, jag ville stanna kvar i Sydafrika. Fem månader är ju ingenting, snart sa! Då har förhoppningsvis Vår Plats iallafall samlat ihop någon liten krona till storfamiljen.

Förra året: läraren får tårar i ögonen av Svenska A-talet.
I år: samma grej fast annan lärare och B-kursen.

Ungefär det bästa betyg man kan få liksom, då spelar det ingen roll om det är en bokstav eller tre bokstäver som beskriver slutgiltiga kursen. Det var så många fina ord att jag ville gömma mig, Marie Rotter, I love you typ. Och jag skryter som den hund jag är, men bryr mig kanske sen om det. Jag chillar med att avsluta resten av kurserna dock, jag ligger efter här och där men jag brukar alltid gör allt annat i sista sekund så whatever. Våren kom tillbaka och tack vare Moa nynnar jag nu på "Mitt eget Blue Hawaii". Känner att temat på campet till P&L borde vara 90-talsdisco eller Günther and the Sunshine Girls, fast det återstår väl att se. Känner även att jag aldrig mer ska fila fötterna, det slutade i en smärre olycka igår, men skitsamma, nu ska jag rota kläder.

Jag har gjort slut med barnvagnen när det kommer till att dela ut reklamen. Numera går jag omkring med 30 kilo på axlarna istället. Har man sedan axlar som knäcker och hoppar ur led titt som tätt kan ni ju tänka er hur kul det ser ut! Västerås-släkten har varit här i helgen så det har blivit mycket ätar-häng hos farmor. Har även jobbat 12 timmar, träffat folk lite här och lite där och läst. Förkylningen ska vara över på tisdag har jag bestämt, då måste jag vara fit for fight. Det som räddade mig ur förkylningen var boken jag lånade på biblioteket i fredags, har velat läsa den aslänge. Den är otroligt smart och väldigt läskig. En sådan där bok som vi skulle kunna sitta i timtal med T-bear och diskutera på samhällen. Duck City heter den, skriven av Lena Andersson. Please now to read the blurb:

Igår, efter nationellt prov i engelska x 2 tog jag bussen till Bollnäs för mys med Moen. Tror inte jag träffat henne på flera månader faktiskt, men åh, gillar henne. Vi fikade, köpte lebbiga (hoho) kläder, fikade lite till och hon tipsade mig om bra smink. Hon gjorde mig otroligt brudig med sina hudkrämstips och Lancome hit och Nuxe dit, men det var himla mys, var glad hela kvällen trots att det SNÖADE. Kirrade även lite H&M-nödvändigheter, stackars plånboken. Idag visade Lisa oss hur man dansade och om jag tidigare sagt att jag dansar dåligt blev det bevisat tidigare, tror jag måste döda Lisa. Samhälle och lite jobb på det och nu ska jag nog ställa mig och laga middag. Har jag tur blir det både titta på-grillning med vänner senare plus tittning på gamla barndomsfilmen "Den lilla prinsessan" ännu senare med Mich. Blir brare.

Imorgon: jobb. Och sedan smäller det. Amy Diamond i Bollnäs.

Idag kom gamla tyskaläraren, världens bästa, fram till mig i matsalen. "Vad snygg du är Kajsa", sa han, "du ser annorlunda ut, jag kände nästan inte igen dig". "Ja", svarade jag, "för jag är ju så jävla ful annars liksom". Sedan skrattade han och replikerade, "nejmen du ser vild ut!". Vild, det är nog den bästa komplimang jag fått på länge. Att man ser vild ut, hur häftigt är inte det? Så nu är jag vild och glad resten av veckan. Fast det var lite surt att mitt cupcake-lipgloss var slut, men från och med nu början jag halv ett på måndag + onsdag och slutar halv tolv på torsdagar. I can cope with that, I guess.

Dagens objekt för irritation: barn. Det är fan inte coolt någonstans att vara barn, totalt onödigt. Ens föräldrar tycker att man är jobbig, man kostar pengar och är elak. Alla barn man själv känner är såklart helt lovely, så tycker alla och även jag, men resten är jag rätt trött på. De cyklar framför bilar trots att de fått höra hundra gånger att man dör om man går ut på vägen och de ställer dumma frågor. Och ändå förväntas man av någon anledning tycka att de är söta, jag fattar inte det, det är ju enbart deras storlek som gör de söta. Tror det var dear, sweet Mr. Depp som påpekade att små barn är som mini-fyllon, de gråter, skrattar, slafsar med maten, skriker, kissar ner sig, kräks och ramlar och slår sig. Det är som med barn som med katter, som sagt är de bara söta på grund av sin storlek. Tänk er om katter var stora som, låt säga hästar, herrejävlar vad jag skulle vara rädd för dem då! Och tänk er om små barn betedde sig som de gör och var 2,5 meter långa, vilken mardröm. Tacka vet jag att bli vuxen för då blir man ju perfekt!

Härliga helger, fler så'na. Tog en 14timmars-visit till Uppsala i fredags, helt sådär random. Tog buss + tåg efter skolan (Jossan var min hero med busskortet) och hamnade i en sommarcykelstad runt sex. Käkade med Anna och sen svidade vi om lite och jag, Anna, Ellen och Charlie gick sedan till random park + bryggan och det var nice. Vattenpipan, ölet, toffeln, bryggan, Malin + Per, busken, STÄMMEEEER! Morgonen dagen efter svängde Monika upp och hämtade mig och elva var jag i byn igen för tre timmars jobb. På kvällen visiterade jag, Jossan, Södergårdsemma Lisas arbetsplats för mat och det var mys. Att kunna sitta ute och äta, det är bara så otroligt, jag har längtat efter det här sedan i typ september och nu är det här, lite happi jag är. Idag ska jag dela  ut reklam och promenixa med Emma men nu ska jag ha frukost på altanen med Körkortsboken.

Skrev NP i matte i tre timmar (klart det gick bra, jag klarade det helt klart!), fika + blev blond hos moster sedan ragga iväg och käka Max och köpa ett nytt djur-halsband på Dollar med kusin. "Hong Kong Garden" med Siouxsie and the Banshees är nya, bästa bilåkarlåten. Sedan har jag epilierat benen (no need to worry 'til slutet av juni!) och nu ska jag sova.

Morfar kommer instampandes i hallen och ropar "JADA, HAA-LLOJ!" och räcker fram en plastlåda med det blå guldet. Och jag skiner upp som om jag vunnit en mille på Drömvinsten (jackpot i helgen by the way!). 2,5 kg blåbär räcker han fram och då är det ändå den fjärde bästa saken som hänt idag (hittills!), så då måste det ju banne mig ha varit en bra dag ändå.

Satt för någon dag / vecka sedan och beklagade mig över hur trött och less jag var på allt (händer å andra sidan typ varje dag, men äh) och så kläckte en klok en i min klass årets kanske bästa ordvits: "Äh, kom igen nu, less is no more". Fattar inte hur. Men så sant är det, för nu är det riktig vår, less is NO MORE!

Nu ska jag vara glad igen.

Tröttnade på att plugga och ha tråkigt och Valborg var helt värdelös och sen kommer Emelie och bara bjuder till 20-årsfest. Efter fem timmars jobb i fredags skenade jag hem och åt, duschade, bytte om, försökte bli snygg och sen bil från Arbrå med lite nytt folk. 160 km/h med "Jolene" i högtalaren och runt elva på kvällen - en stuga mitt ute i ingenstans i Jämtland där folk redan var igång sedan länge. Nästan bara nytt, trevligt folk (tack!) och kiwi, whiskey och dance senare var jag glad igen, norrlänningar är underskattade. Sen råkade jag fyllesms:a Annas pappa. Igår var mys, hemfärd och date med Anna. That woman makes me feel like I'm drunk - even though I'm not. Vi checkade film och satt på altanen, herremig vad skönt det var. Idag ska jag plugga matte till provet imorgon med bror och sen promenix, SATS to the ARE! Pöss.