.

Jag har funderat rätt mycket på livet i allmänhet under lovet (för jag är ju så djup och svår, vet ni). Och tills för någon vecka sedan så tänkte jag att jag skulle resa lite och sånt, precis som alla gör efter gymnasiet, och sedan bosätta mig i Sverige. Men...varför det, egentligen? Jag gjorde ett test på internet och det berättade för mig att jag redan levt 25% av mitt liv. En fjärdedel. Varav den sista fjärdedelen antagligen kommer tillbringas med en rullator och en rynkig alt, död make, stickandes och tittandes på framtidens version av VeteranTV. En hel fjärdedel har jag spenderat i ett av världens kallaste och mörkaste länder, där det faktiskt är ett under hur man kan undgå att bli deprimerad enbart av själva åsynen. Så varför ska jag tillbringa mer tid här när Sverige har en yta på 450 000kvm och hela jorden 510 100 000kvm? Okej, det är ju en fasens massa vatten också, men skit i det nu. Men jag käbblar ju bara på som vanligt. Jag vet ju att jag kommer ta jobb på Edsbyverken och bo kvar med mina föräldrar tills de dör och sedan flytta ensam på Skidan och odla orkidéer och adoptera 50 katter. Man blir alltid lyckigare som pessimist.

Lyssnar på låten som kanske blir årets soundtrack. Om jag dör så ska den vara på min begravning, glöm inte det. Funderar på att göra en riktig årsredovisning men vet inte jag orkar riktigt.

Jag har umgåtts med vänner i Stockholm. Jag har vistats i lägenheten på Gärdet i Bollnäs. Jag hamnade i en bra klass och började tvåan. Jag har besökt Västerås, Sundsvall, Gävle, Sandviken, Björklinge, Falun, Timrå. Jag har varit på Arvikafestivalen med bra band, lera, absinth-erbjudanden och förvirrandet att vakna upp i ett trashat tält när folk går på en klockan sju på morgonen. Jag har umgåtts med vänner i Uppsala. Jag har varit i Paris och hoppat under Eiffeltornet och druckit vin. Jag var försummad. Jag har rökt vattenpipa på en brygga. Jag har druckit vin i solnedgången på en tårta i Hammarby sjöstad. Jag har jobbat på Edsbyverken och Bollnäsfestivalen. Jag har fyllt 17. Jag låg på ett hopptorn en konstig höstkväll och tittade på himlen. Jag har firat midsommaren i Söderhamn. Jag var på Peace&Love-festivalen med oförglömliga citat, foten som blev vrickad för två månader framöver, bra band och sommarhärligheter. Jag köpte en skrivmaskin. Jag plankade tåg. Jag gjorde bort mig. Jag upptäckte bättre musik. Jag såg Amy Diamond på Skansen. Jag blev kär i och drack öl i Berlin. Jag såg Knet. Jag blev skribent för UM. Jag blev långhårig. Jag hade tyskor boende hos mig. Jag var eftertraktad. Jag var i Sydafrika och det ändrade mig till det bättre (?) och jag glömmer det aldrig. Jag bodde hos en tysk. Jag slutade med reklamen. Jag var på finfest. Jag sommarjobbade. Jag började töja örat. Jag kom nästan på vad jag ville bli. Jag åkte i en okänd bil mitt i sommarnatten. Jag började sluta bry mig. Jag badade, skrattade, grät, sjöng, drack, skrek, pratade, tänkte, skrev, älskade, hatade, föraktade, kände och betraktade.

Okej, nästan årsredovisning blev det. Inte allt, men mycket. Alla bilder från året finns på bilddagboken, orkar inte lägga upp här och spelar ingen roll gör det heller. Det gamla året skreks ut på en balkong i Ropsten där temat var "Coola människor kring Andy Warhol". Vi sa att det här året ska göras till det bästa någonsin, och försöka duger ju. Försöka är väl det enda man kan göra. Jag tror på det här året, helt och fullt faktiskt. Ja!