.

Nu har jag insett nästan exakt vilken tidpunkt mitt internet blev helt crashat åt helvete: när tyskarna satt här. Det här är verkligen inte okej. Någon ska få faan för det här.

I Stockholm. Satt upp och titade på Little miss sunshine till tidig morgon, bakade chokladbollar och planderade stategi inför biljetterbokandet och köandet till The Cure. Lars Winnerbäck ha spelats nästan oavbrutet sedan jag kom hit men nu ko Miriam ut ur duschen och knäppte igång Stereo Total. Snart ska vi gå och shoppa dierse grejer, sen kanske fika och ikväll ska vi till Josse för middag (kanske ett glas vin?) och nya Beck-filmen. Det regnar som faan ute, men jag är glad ändå. Jag ska få låna en av Miriams vackra klänningar till ikväll, wha.

Och imorgon får jag träffa Emma. Herreminje vad jag saknat henne, tänker på henne massor, baby. Och allt är lite konstigt...

"Ja jävlar i min själ" sa jag för mig själv när jag satt där på perrongen ikväll, "ibland är livet allt bra fucked up ändå"

Real, pure, non-mistaking ANGST! Jag är sämst i världen på att träffa nya människor och blygare än det går att förstå och om 7½ timme kommer två tyska brudar och ska bo här. Eller inte här just idag, för tack tack tack för Jossan. Vad gör man med en tysk? Visar String-Emil-hemsidan? Spelar David Hasselhoff-låtar? Tittar på Terminator?  Tips?

Och jag är helt slut efter helgen. Åkte ner till Sandviken i fredags för att fira Emelie och hennes kompis Sara. Mitt ute i ingenstans men jättestort hus och jag blev pepp någon gång framåt kvällen och det var faktiskt riktigt, riktigt roligt. Sov i en soffa i tre timmar innan jag fick springa till bussen och ta mig upp till Bollnäs. Fick vänta där ett bra tag, äcklig, bakis och slampigt klädd. Mostrarna och kusinerna kom och vi tog roadtripen upp till Timrå och körde så det sprutade om däcken. Dopet var jättefint och lilla Lilly också. Första gången jag är nära att börja gråta på ett dop. Framåt kvällen blev jag rastlös, illamående och allmänt orolig sådär som det blir och sen sov jag hela vägen hem. Mötte upp Ids och Emms och vi hyrde Hata Göteborg och lagade mat och chilliade sådär runt en två på natten. Pratade med Anna i en timme sen, sådär som man måste göra ibland, "Take one for the team". 

Och utöver det? La la la. Fan också.

Har aldrig känt mig så 17 år som igår. Min taggade co-carcrasher med drinkglasögon i högsta hugg fyllde myndig och själv satt jag med vattenpipa och folköl och visste att sista bussen skulle gå snart. Fast inte själv för det var ju halvt knökfullt, men själv med att vara 17. Jag hoppas pinglan hade galet roligt för den där dagen har hon tjajat om sedan den 23 september 2006.  Aldrig heller känt mig så dum som när jag tänkte att jag "bara ska vila ögonen en sväng" och vaknar upp vid bussgaraget. Det var fan inte fint, inte ett av mina brightest moments.

Idag satt jag och världens ambitiösaste kvinna kvar och pluggade någon timme. Sedan gick jag hem för att - plugga! Det ska nu firas med ziggy-lurar med Bright eyes i öronen, gummistövlar på fötterna och en lov runt kvarteret. Och jag älskar ordet "fantastiskt". Allra mest älskar jag det när det rubriceras någonting som min hjärna och mina fingertoppar lyckats frambringa. Jag är inte så dum som jag ser ut. Dock snyggare än jag ser ut.

Wizard Lizard chillade på festivalen i Borlänge i somras. Den ödlan har vart med om mer än de flesta ödlor, vågar jag säga. Hoppas kunna sova inatt, det vore kanske bra, fast rätt o-troligt.

Självstudiedag kan ju ÄTA mig. Lägg ner. Istället drog jag och cousin och shoppade the iron (järnet). Jag köpte nya byxor för första gången på säkert 1½ år så nu är jag tvungen att slänga ett par av de elva par jeans jag inte använder, fasen också. En av mina finaste vänner har det jobbigt nu, skitjobbigt faktiskt och jag tänker så mycket på henne (och alla andra vänner som mår dåligt, hela tiden). Jag blir glad när jag får höra att det finns människor som kan göra henne lycklig på det sättet som jag inte kan. Baby, min baby.

Och ni som läser här, kan ni inte bara göra mig en tjänst om ni ändå är här och tipsa mig på en bra skiva? Jag är fortfarande lyrisk och head over heels eftersom jag kan ladda ner musik. Men självklart kommer inte en sate att kommentera någon bra skiva i kommentarfältet så det kommer se ut som att inte en enda läser den här bloggen. Jättetrist. Man börjar ju fundera på vad man ska ta sig till. Jag har, för att snöa in på det ämnet, nästan slutat läsa bloggar helt nu. Bara vissa som känns värda att ådstakomma ett besök. Jättetrist. Det är ju nästan så att man börjar fundera på vad man ska ta sig till.

Nog nu, har inte tid. Plugga lite matte kanske? Ah, för det är ju så JÄVLA skojsigt. Tror jag ska följa familjens första akdemiker i spåren och hoppa på en femårig matematik-inriktad linje det första jag gör efter gymnasiet. Eller också....kanske.......inte!

Det har varit skitmycket folk inne på den här bloggen idag, fattar inte varför. Skitmycket är väl i och för sig ett rätt relativt begrepp, men om man jämför med hur många som brukar läsa så är det a bit above average. En av de konstigaste, skumaste yet roligaste helgerna på länge kanske. Mm, så var det nog. Anna orkade med mig två gånger och mosters hemflyttning firades igår och släkten är bäst, jag älskar dem, jag verkligen älskar dem. Kvällen kan summeras på samma sätt som helgen och imorse gick jag upp 1½ timme efter att jag gått och lagt mig och åkte till Gävle och hängde med Moen. Hon gapskrattade åt mina rödsprängda ögon det första hon gjorde. Vi hittade födelsedagspresenter och glodde bio och jag fick åka via Söderhamn hem vilket är = helvetet.

Jag måste ta en dusch, det är banne mig hår-tvättardag idag, ich liebe! Varje söndag är hår-tvättardag och idag ska jag slå på STORT och ha i balsam vilket innebär att håret kommer vara så en matta imorgon. En slät, ful matta. Folk undrar hur jag kan lyckas med att bara tvätta håret en gång i veckan utan att det blir fett men det beror nog mest på när jag hade det knallröda och inte tvättade det på en månad eftersom färgen inte skulle försvinna. Extrema mängder spray och mycket blonderande på det och mitt hår är helt förstört och söndertorkat. För det är så jag vill ha det, a'ight! Känner mig så sjukt tråkigt för övrigt. Tråkiga kläder, tråkigt hår, tråkig hy, tråkig tråkig tråkig.

Alla människor blommar någon gång, förr eller senare så händer det. Man bryter sig ut ur sitt skal och blir en bättre version av sitt tidigare jag. Man kanske blir lite vackrare, lite häftigare, lite mer omvälvande, lite annorlundare och/eller lite mer framgångsrik. En utav av mina absolut största skräcker är att jag redan har blommat ut. Det vore så förjävligt, så värdelöst, som "jaha, var det inte mer än så?". Som om det var någon annan som bestämde det här och inte jag, som att någon programerade om mig utan min vetskap.

Jag är verkligen ingen lagmänniska. Jag vill inte få order om hur jag ska göra saker och jag vill heller inte att saker som rör mig ska lita sig till hur pass bra andra presterar. Kanske anledningen till att jag höll på med just friidrott i 5 år. Gick det åt helvete var det mitt fel och jag kunde inte skylla på någon annan, men när det å andra sidan gick bra var det jag och ingen annan som kunde ta åt sig äran. Och trots det vill jag inte vara min egen lyckas smed när det kommer till livet, framtiden, yaddiyaddi, et cetera. Jag bara väntar på att börja leva och innan jag vet ordet av har jag väl redan levt klart. Jag överlåter mitt öde till någon annan, vem vet väl inte jag, och hoppas på det bästa.

Och jag önskar att jag alltid var så lycklig att jag var och varannan minut blir skräckslagen inför tanken att jag kan dö när som helst och därför förlora allt och verkligen tänka att "snälla snälla snälla nån, jag vill verkligen inte dö nu, det här är för bra för det".

Det var en fin helg, det var det. Jag älskar att vara ensam och ta hand om mig själv för det är det jag gör bäst. Anyhow. Hookade upp med Emelie och hennes vänner i fredags och vi hamnade efter en stund på Tranan och det var ju najs vafan, jag ska sluta klaga. Tidigt på lördagsmorgon när jag hoppar av 100:an inser jag att cykeln, min fina gamla pärla som var det enda jag ärvde efter farfar, blivit snodd (dock hittade jag den typ 20 timmar senare slängd i ett dike). Cykelmarodörer, ni kan fara åt helvete och stanna där! På kvällen hängde jag med Stina och hennes friends (jag har ju inga kompisar så jag får hänga med andras istället!) och FUCK, jag SKÄMDE UT MIG, men det gör ju inget. Hela jag är ju mer eller mindre ett skämt! Lika bra jag säger det rätt ut så att ni vet att när ni skrattar åt mig så skrattar ni egentligen med mig.

Idag inkasserade jag 250 kalla skattefritt medans ni suttit på era rumpor och gottat er i att det varit söndag. Något jag borde ta itu med är väl att plugga men jag skiter faktiskt i vilket nu. Jag får inte ens åNghÄzt längre, det rör mig inte det minsta i ryggen. Ronnie Sandahl blev min hero när han sade att han aldrig öppnat sina gymnasiebetyg eftersom han inte vill att de ska påverka hans gymnasieval. Umgicks med beybs ikväll och vi hoppade bland annat runt och sjöng om Pippi Långstrump (det roligaste nu var att jag skrev "Långström" istället för "Långstrump" första gången. Långström. Vafasiken?) och satt i backen och pratade skit.

Och sorry Ida, men nu såg jag att du lämnat en bit choklad här och nu tänker jag faktiskt äta upp den. Love you!

Jag har världens bästa låt som ringsignal på mobilen. Det är låten som osar sommar-07, Safety dance med Man without hats. Världens kanske bästa låt, shit vad glad jag blir av den. Den skulle nog kunna sprida lycka på en begravning till och med. Och de ringde igår igen, jag sa "ja". Jag är ett litet reklamluder. Och den här dagen har varit skit, skit, skit trots att jag har fina människor runt omkring mig som får mig att skratta och allt det där. Trots att jag köpte en väska och en svinbra film. Så lyssnar jag på radio i bilen på väg hem och vilken låt spelas om inte världens bästa ringsignal? Och sen var allt fröjd och frid igen. Jetzt solle ich Fussball mit meine Freund spielen. Hmm. Bäst att börja öva för snart kommer ju våra tyska vänner (?) hit. Sen Idol med min bästis och min nyblivna edsbybo. PÖSSHÄÄÄJ

Och detta är det vackraste jag vet; provokatörer, revolutionärer, rebeller, normbrytare och upprorsmakare.
Kudos to you guys. Kudos to you.

Det blev visst höst i samma veva. Själva känslan av höstdepp bevisade det mer än kylan men jag var nästan rädd där ett tag att sömnlösheten, koncentrationssvårigheterna, trycket över bröstet och likgiltigheten inte skulle komma i år precis som vanligt. Som om nåt skulle ha gått snett, typ. Typs.

Men allt blir faktiskt mycket finare på hösten. Lite som att verkligheten hinner i kapp efter sommarens virrvarr och man börjar för första gången på ett tag reflektera över vad fan man egentligen håller på med. Men luften är klarare och liksom frasig. När man är ute och går är det som att vinden piskar lite lätt och att kölden nyper tag i ansiktet och händerna är så kalla hela tiden att om man lägger dem på magen så gör det nästan ont. Och allt blir lite klarare. Nästan som om kameran fått några extra megapixlar fastän vi snackar ögon här. Och alla färger ser nästan fotoshopade ut med alla kontraster.