.

Sitter i ett Lidingöhus och dricker vin och folköl. Folk gick hem men folk är kvar och det är skönt att vara borta. Jag har inget av vikt att skriva egentligen. Laptop är ju häftigt att skriva på iallafall. Musiken är cool. Också. Det är ju så typiskt, att när man har resurserna att skriva så strejkar hjärnan. Men vafan. Nu b´örjar folket skirksjunga med i musiken, "walk away, walk away" sjunger de och dansar mitt på köksgolvet. Klappar händer och stampar golv, fint är vad det är. Fyllesentimentalitet, kal´las det så? I guess så, ditt jävla pretto.

Puss på, små små älsklingingar.

Det ska mitt bands första singel heta. Ska bara bilda band och skaffa skivkontrakt först. Och ha höstlov. Kommer förhoppningsvis ha fullt upp hela höstlovet och ändå kunna ta det väldans lugnt. Me likie. Jag väntar på att koncentrationen och produktiviteten och inspirationen ska komma tillbaks till hjärnan men jag klarar mig bra så länge. Klarar mig. Jag har inte gett efter för grupptrycket och skaffat Facebook, sömnstördheten är värre än någonsin, mina vänner är finafina, jag avslöjar fler hemligheter än jag undanhåller och idag försökte jag läsa Snook's 'Rasmus sista vers' som poesi.

Nu: lov.

När man hänger där på avsatsen som de gör på film. Man hänger i en klippa, det är säkert en kilometer till marken, har grabbat tag i det första handen fått tag i som inte har något liv i sig. Man hänger och slänger och man är inte säker på om den som står ovanför huvudet på marken är hjälten eller skurken och vilken roll man själv spelar. En hand sträcks ut, den enda lina till liv som erbjuds, an offer you can't refuse. Och likt förbannat biter och slår och river jag efter den, släpper taget och hoppas på det bästa.

2/7 är en förjävla dålig statistik om du frågar mig.

Sitter hos min granne och tillika greksmekare fröken Hallstensson och dricker juice och lyssnar på hennes bra-a musik. Jag försöker börja sticka en mössa och klagar på hur åsidosatt jag känner mig och hon visar bilder hon tagit på sig själv när hon åkt tåg. "Jag tog bilder sådär glad, ledsen, arg, och så." Hon är allt bra söt hon. Det känns skönt att sitta vid en dator som fungerar. Som inte tar 1 minut på sig för att göra en sidvisning. Monika beställde en widescreen-skärm idag, förstår verkligen inte varför. Jag och Emm ska sova över lekdagen imorgon, vi vägrar bli förkyldare och dessutom kanske vi inte orkar. Kanske att jag borde packa upp min resväska istället. Kanske att jag köpte två kilo choklad dagen innan vi åkte hem från Tyskland för att göra av med pengar och kanske jag bör slå in det det innan jag äter upp det. Två dagar i rad nu har jag gått utomhus för att göra diverse saker och kommit på mig själv med att jag inte har någon bh på mig. Jag har tvättat håret en gång på 12 dagar. Detta är, från mitt håll, ett tecken på dålig stil och äckelhet, men jag klagar inte, så illa är det inte. Nu när jag får chansen har jag verkligen ingenting viktigt att skriva, men hey, vi lyssnar på "I wanna hold your hand" med Beatles och Emma sjunger för sig själv och snurrar och skrattar i sin snurrstol och nu ska jag sno lite coop extra-juice av henne. Inte så mycket mer som är viktigt i detta nu.

Ich bin jetzt zu Hause, DAS IST DOCH UNGLAUBLICH! Så skönt fast ändå lite saknad. Fast jag kommer ju tillbaka, helt klart. Inte till den lilla hotellbyn nära polska gränsen, men till den tyska centrala pulsen med kinarestauranger, irländska pubar, bombade kyrkor och massvis med H&M. Rosa elefanter, 80-talsmusik, roligt folk, walesare, Angels, grosse bier, shop 'til drop, förortsbankomater, KNOLLA DIN MAMMA, piskor och handklovar, scheissegross Zimmer, utsmyg, gråtskratt, 2 kg choklad, väskövervikt och också egen övervikt och jag orkar inte komma på mer för jag måste skriva en dikt med förkortningar. Kanske får jag en ny dator snart, fastän jag msn:ar över sms för det mesta nu för tiden.

"Det var väl kul att se Tyskland....det var som hemma...fast annorlunda!"

Hatar korthåriga människor, avundsjuk. Går och pillar i det centimeterkorta på sidan för mycket vill ha mer som ger mersmak. En vacker dag kommer jag kliva in på en frisersalong och vänligen men bestämt be frisören/frisörskan att "raka av mig skiten". Sicken befrielse det kommer bli.

5 timmar/natt på vardgarna har blivit MYCKET sömn. Kvinnan, Konceptet, Kanonisationen ringde nyss och jag bjöd typ in mig själv att sova där och det fick jag = en mycket bra grej.

Nu ska jag grina lite. Sen ska jag gå ut i köket och vrida upp kaffemaskinen på extra extra starkt. Sen ska jag bitchslapa mig på kinderna, vrida upp Mr.Wonder på extra extra högt, tänka positiva tankar, plugga livet ur mig och sedan vänta på bättre tider.

I fredags fick jag sova i tre timmar men religionen blev åtminstone färdig. 42 000 tecken, kaffeknarkande, svidande ögon, så jävla värt. På morgonen sen letade jag och Monika igenom medicinskåpet och "morfin-liknande smärtstillande" lätt så fint i mina öron och det var grymt fina också. Alldeles lugn och harmonisk och axeln kändes bara lite lite.

Sundsvall blev kanske inte riktigt som vi tänkt oss men det var ju trevligt ändå. Se nya ansikten, göra va med för mycket pengar, inte spåra, ta det lugnt, allt sånt.

Massa stryka och kramar till grannarna tvärsöver, tänker massor på er. Mest kraft till Erica, jag vet att du klarar det här tjejen. Jag vet att det är ett helvete men du kan klara det för du hör verkligen inte hemma där.

Dagens går i smärtans tecken. Igår var jag sorgsen, idag är jag förväntansfull.

Och nattens roligaste scenario är som följer. Jag kunde inte somna igår och tar således upp telefonen för att kolla vad klockan var. Ligger på mage och stödjer mig på axlarna och öppnar upp den. I samma stund utstöter Ida ett slags "buuu" och jag ser framför mig hur läskig hon ser ut och börjar skrika och kastar mig ur sängen. Tilläggas bör att jag har överröliga axlar som gör att jag delvis kan "knäcka" dem och flytta axelkulan (?). Men denna gång hoppar axeln verkligen ur led och efter en stund tillbaks igen och jag ligger där mitt i natten på golvet och skriker av skratt och smärta och känner hur känseln sakta men säkert försvinner i fingrarna. Det var så ofattbart roligt. Det gör så jäkla ont.

"Vad tänker ni på när ni hör 'Sverige'", frågade vi tyskarna första kvällen och alla fördomar fick belägg. "Älgar", svarade de direkt. "Woooooooow", sa samtliga tyskar när älgkalven reste sig på Järvzoo. Nu har Monika fixat älg-förkläden och älg-grillvantar som present till den ännu icke kända värdfamiljen. Här finns inga fördomar, nej nej, bara ren fakta. Jag kommer bli älskad, en gång fick jag höra att jag ser ut som en skadeskjuten älg när jag springer.

Jag har inte vågat köra bil sedan jag crashade in i garageporten i maj. Tur att jag har Emelie på min sida, vi är världens bästa car-crashers. Idag fixades The Cure-biljetterna också. Miriam har lagt upp en strategi för köandet, vi måste fixa: ett tält, ved, knark, tändvätska och jättemånga tjocka tröjor. Köandet sker ju då nämligen den nionde februari. Det kan bli intressant. Måste lära mig tyska, måste göra mig förstådd (det har egentligen inte med något alls att göra, typ)

Och här försöker man börja sitt nya liv och så kommer en ballerinakaka och hoppar upp i min hand. Vafaaaaan. Ballerina, get out of my way, stick, vill inte. Ah well, stoppar den i munnen så länge.

"LOOOOOOOONDOOOOOOOOOON"

Dagens absolut roligaste: jag har fått stresseksem! Det är asroligt, idag blossade min rygg och mina armar upp som bara fan och det kliade verkligen överallt, hur mycket jag än kliade tillbaka ville det inte sluta. Känns lite som det glöder på de ställen det kliar. Sen får jag ont bakom bröstbenet och får svårt att andas några sekunder och sen sätter jag mig och pluggar och ju mer plugg som försvinner desto mindre tänker jag på det där andra. Den där kroppen är bra fiffig ändå.

Den här veckan blir: körkortsprov, plugga, kuvert-ihopsättning, delvis boende hos Emma, plugga, Sundsvall, fika, plugga, hårcuttning, en riktig jäkla städning, artikel-skrivning, plugga, utflyttningsfest, fixa The Cure-biljetter, plugga.

Shit vad det kliar.