.

Once again har en individ freakat och börjat skjuta ihjäl lärare och elever i sin skola. Alla tänker "Det är USA, sånt händer inte i Sverige och speciellt inte på min skola". Men faktiskt. Varför skulle det inte kunna? Det är förmodligen bara är jag som är paranoid, men flera gånger händer det att en människa kommer in i ett rum, utan att jag ser vem det är, och jag tror omedelbart att det är någon som försöker skjuta mig eller på annat sätt mörda mig. Jag har säkerligen under min livstid gjort tillräckligt för att irritera och förarga människor så pass till den milda grad att de vill ta kål på mig.

Och utsäkta mig, men är jag ovanligt cynisk och känslokall om jag tycker mer synd om mördaren än de som blev mördade? Det tycker ni ju, men ändå! Så länge inte bruden eller snubben i fråga har drabbats av en svår psykos, och således är helt medvetande om vad vederbörande gör, så gör jag faktiskt det. Hur jävla plågad och utsatt måste man inte vara om man bestämmer sig för att ta en pistol, gå till skolan och skjuta ihjäl de första bästa människorna man ser? Jag är inte insatt ö.h.t, men tänk OM denne varit så jävla mycket värre lidande än man kan ana, utan att en endaste sate brytt sig det minsta.

Herregud, alla ungdomar från tolv år borde få gå på psyksamtal minst en gång om året fram tills det de blir 18 år, och oftare ändå om det krävs. Det borde vara lika självklart som den fysiska hälsokontrollen om du frågar mig. Kanske skulle bättre psykvård göra en märkbar skillnad när det gäller dagens statistik på självskadebeteende, självmord, depressioner och missbruk bland unga. Vi mår ju fan inte riktigt bra en endaste en av oss.

"En pojke sköt sig ut från skolgården,
det är på alla framsidor
Och jag förstår honom
för folk skrattade åt mig"