Ett sådant där prosaiskt uttalande
Idag på eng-NP skulle vi skriva ett brev till en vän om 10 år. Jag beskrev mig själv som pluggande städerska och tillika uppsalabo som supit sönder sin lever efter au pair-jobbande i Berlin, och som sedan blivit på smällen med en dansk rockgitarrist. Man behöver inte ha högre tankar än så om mitt liv. Jag är negativist och dysterkvist och förväntar man sig att det bara ska bli ett stort fiasko av alltsammans så bli man ju faktiskt en aning mindre besviken när det väl händer.
Puss och trevlig helg på er, anhängare.
edit: Hur mycket blogg-tönt är man inte om man börjar skriva "blogg.se" efter varje nätsida man ska besöka? Senaste var det "www.dn.blogg.se". Det fanns inte.
ÅH TACK! jag skriver också alltid blogg.se efter allt och det är jätteirriterande! jag har inte riktigt vågat säga det till nån (förutom till anna i pluggisringen en gång, hon skrattade och slog mig i huvet. inte så hårt dock) men åh. vi är två. jag kan leva igen.
kom igen. ät en häst.
som jag brukar säga.
det brukar jag ju inte. men äh.
DU ÄR MIN BÄSTA KILLKOMPIS.
eheh.
förlåt. jag är på ett jobbigt humör.
promise.
ang. din kommentar i meine blogg: HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHHAA, JAG TÄNKTE INTE ENS PÅ DET! AHAHAHAH! SÅ UNDERBART!
ditt as.
ÅH!!! sOuLmAtEz!1!!!11, jag skrev att jag jobbade på H&M i Uppsala och söp ner mig på Orange varje kväll för att låtsas att jag fortfarande var sjutton (eller ja arton då, för INTE FINNS DET NÅGRA MINDREÅRIGA PÅ UPPSALAS KROGAR INTE), och jag tänkte skriva att jag varit och festat ihjäl mig i Berlin i min ungdom men det kändes för positivt så jag nöjde mig med att nämna det som dröm.