.

Honey, I'm home! Det här inlägget KAN bli kanske ett av de längsta någonsin i min blogg. Och det kan läsas på stockholmska också, för om någon klagar på att det jag säger den närmsta framtiden ibland glider över till denna dialekt så beror det på att de jag umgåtts med är de enda människor jag har förstått vad de sagt, och de talar just det. Dock tar det ett jäkla tag att skriva eftersom jag måste catcha up alla inlägg familjen Schulman skrivit medan jag varit borta. Förut hatade jag dem, precis som alla andra. Nu älskar jag dem. Carolina Klüft-inlägget på Calle Schulmans blogg är förresten bland det roligaste jag läst. Men det här är den enda plats jag kan skriva inlägg i stil med...det här. Så. Ja.

Efter  nedåkning på tisdagskvällen vaknade jag på onsdag morgon upp i "min" säng i lägenheten nära Hammarby sjöstad i Stockholm. Gjorde mig i ordning och mötte upp Miriam och Josse för lunch inne i stan. Resfebern började infinna sig och vi åkte och fixade det sista, skrev ut biljetter och sånt där. Runt fyra blir jag och Simon utskjutsade till Arlanda medan Miriam och Josse som ska ta Arlandaexpressen genomgår SKRÄCKMOMENT 1. Det är alltså Miriams (norska) pass som befaras vara utgånget. Grejen är den att sifforrna står annorlunda i de passen. Det går således ut den 6 juni 2015 istället för den 15 juni 2006 som de trodde. So far so good. Vi lyckas trots flygskräck ta oss till Charles du Gaulle och sedan vidare till Gard du Nord. I den främmande staden letade vi sen upp hotellet och därefter inträffade SKRÄCKMOMENT 2. Josse insåg att hon tappat sin plånbok innehållandes 300 Euro, antagligen på flygplatsen. Fyfan. Lite opepp dunkade vi våra huvuden på kuddarna.

Torsdag morgon och vi kom faktiskt upp till frukost. Efter diverse uppfräschning gick vi upp till Sacré-C?ur och tittade lite på en gudstjänst. Säga vad man vill om mitt troende och min religionstillhörighet men det är inte många saker jag har mer respekt för än riktigt stora och vackra kyrkor. Såg karusellen som är med i Amelie från Montmarte också. Vi intog sedan en lunch och två karaffer vin vilket gjorde oss så lagom rund om fötterna att det kändes lite som att rulla till Louvren. Väl där skrev vi lite vykort på en trappa och sen blev vi sjukt peppade på att se Mona Lisa så vi betalade in oss, gick runt hela skiten och checkade muséet och vi kände oss så sjukt kulturella. Fyra ungdomar (egentligen är det ju bara jag och Simon som räknas som barn nu, men jajaja) ska ut och resa och dessa fyra ungdomar tänker inte "Vi drar till Sunny Beach och dricker oss apfulla på billiga shots!". Nej nej. Vi drar till Paris och tittar på skulpturer och kyrkor istället. Vuxenpoäng - katsching! Middag på något halvbra ställe, mer vin på en annan restaurang och sen underbara, hårda sängen.

På grund av icke-humana gångavstånd sov vi över frukosten och drog oss till sent på förmiddagen på fredagen. Vi klarade ändå av att ta oss till ett fullvärdigt shoppingcenter och jag köpte en intetsägande tröja. Vi åt baugettelunch och någon gång under dagen genomförde vi den dagliga espresso/café au lait/creme brulée/crêpes-fikan. Stora gator, små gator, mysiga gator, pulserande gator. Vi gick i butiker och testade kläder och gick och gick och gick. Kom till klockringarens kyrka, Notre Dame, den var fin etc. etc. ni vet. Eller kyrka. Basilica? Whatsoever. Började gå mot eiffeltornet och framåt kvällen hamnade vi på en indisk restaurang där vi hade sjukast bästa servicen ever. En kir att börja med, de rättade till våra bestick, hällde upp vår öl, bytte ut askfatet åtta gånger, frågade om allt var bra hela tiden, och gav oss strösselliknande saker som skulle vara "good for digestion". Miriam började prata om att hon saknade Beck-filmer så Simon beställde in en calvados för att hylla Mr.Martin. Vi skyndade oss sedan till det lysande tornet och precis som vi står under det börjar det blinka utav bara fasen och vi springer iväg genom den franska kvällen och förevigar det. Galet vackert. Tog sedan metron tillbaka till hotellet (enda gången vi tog metro, vi gick så jäkla mycket), vilket tog ett tag. Sen chillade vi mest med läsning och tv-tittning har jag för mig.

Sista hela dagen i Paris och den skulle tas tillvara på. Vi åt för första gången frukost tillsammans i källaren och begav oss sedan mot Montmarte, snygga var vi och vädret var varmt och allt var bara så bra. Blev kär i servitören på en uteservering där vi drack dyrvin. Åh Luc, oh-la-la, han var nog det franskaste och sötaste och charmigaste jag sett i mitt liv. Vi gick omkring i Montmarte mest hela dagen, jag minns inte riktigt. Hamnade i häftigaste butiken någonsin och Miriam och Josse köpte svindyra, galna klänningar medan vi blev bjudna på vin i plastglas och kunde gå runt och kika lite lyssnandes på bland annat The Knife. Hamnade på de lite billigare stråken och hittade inget så vi köpte en flaska rosé och glodde på tv på rummet och sen gick vi ut för att äta. Jag råkade köpa en finfin klänning på vägen och de andra också (eller ja, vi som var av kvinnokön). Och på restaurangen inträffade SKRÄCKMOMENT 3! Vi har beställt in vår mat och två karaffer av husets vin och ut kommer servitören med en flaska. "Fine", tänker vi, "antar att flaskan är husets". Efter ett tag börjar dock mannen i bordet brevid oss titta storögt på flaskan och på oss. Vi anar onåd och synar flaskan närmare. Ser den inte lite väl fin ut? Lyckas luska ut att det är ett prisvinnande vin med mycket fina druvor. Skräcken gör oss fullare och fullare och ännu mer högljudda och till slut börjar vi anta att flaskan kan vara värd så mycket som tre miljoner kronor. Vi är alla beredde på att ringa hem och ropa "Sälj huset! Sälj bilen! Vi har råkat köpa ett vin för tre mille!". Dock ordnade det sig till det bättre. Tack kära nån.

Hemresedag. Vi är ute från hotellet en timme innan normal utcheckning och känner oss duktiga. Går runt och tittar lite men har inte räknat med detaljen att typ allt är stängt på söndagar. Jag hittar iallafall booze till mig och mina parents och vi käkar asiatmat och får sedan tillbringa en timme på ett TRÅNGT och VAAARMT tåg till flygplatsen. Checkar in, hittar gaten, går runt och chillar, äter lite, handlar lite ur tax-free och så vidare. Sisådär två timmar innan vi ska få boarda planet går Simon iväg för att hitta något att dricka. Och visst hade vi sett soldaterna som gick omkring med sina automatvapen, men när han kommer tillbaka säger han att de hade avspärrat en väg och att det var en massa soldater där. Vi tänker inte så mycket mer på det men bara någon minut efter att han har kommit så inträffar det. Yäpp. SKRÄCKMOMENT 4, sist men verkligen inte minst. Plötsligt hör vi en explosion, inget "pang prang" utan ett KA-FUCKING-BLAAAAAM, kanske 70-80 meter ifrån oss på terminalen. Allting blir dödstyst och jag har aldrig fattat riktigt när folk säger att hundratals tankar hinner flyga förbi på några sekunder, men det gör jag nu. Den jag minns mest är "Jaha, det är alltså meningen att jag ska dö på en flygplats ändå?" Efter några sekunder börjar folk reagera och vissa springer iväg för att kolla om deras familjer på andra sidan är okej och så. Vi sitter bara stilla, får panik, börjar böla, skickar sms hem och frågar vad i helvete som händer, o.s.v. Efter ett tag får vi reda på att någon dum sate har lämnat en väska mitt på terminalen och av säkerhetsskäl var de tvugna att spränga den. Jag har aldrig varit så jävla rädd i hela mitt liv, det går inte att förklara. Just den jävla respekt man har för flygplatser och så kommer en explosion. Dear God. Vi kom iallafall hem okej, tack tack tack.

Imorse klev jag upp klockan kvart över sex för att i någorlunda tid hinna till skolan. Trodde jag ja. När jag sitter där och fryser rumpan av mig i Upplands väsby säger plötsligt högtalarrösten att "Upptåget till Gävle tyvärr är inställt". Great. Anslutningsbussar, väntan och några tåg senare hamnar jag iallafall i Edsbyn mer än åtta timmar efter att jag vaknat. Och jag saknar mina Paris-darlings, vilken fin resa det varit, jag behövde det verkligen. Och nu har jag ändå inte beskrivit lukterna, ljuden, synerna, känslorna, allt sånt. Synd att det gör det lite jobbigare att börja skolan men vafasen, jag hade ju faktiskt jobbat för den här resan. Nu har jag druckit två tredubbla espresso och är...lite speedad. Hehehe.