.

Igår, efter att ha vaknat på en madrass hos Ida på morgonen, begavs det sig för sista gången till Moas lägenhet på Gärdet. Sorgligt värre, men vi höll humöret uppe ändå. Känns bara så jobbigt att både hon och Emlien flyttar hem nu.Efter några om och några men lyckades vi iallafall skämma ut oss till en viss, mild grad. Men damn, det var la roligt ändå. Insåg försent att min sista buss gått så jag sov över på den wunderbara soffan. Vaknade säkert 15 gånger inatt vilket resulterade i tre timmars sömn innan jag hoppade upp och sprang till bussen. Lätt illamående och med obligatorisk huvudvärk, men med bara mig själv att skylla på. Kom hem, åt frukost, hade klassens dag på IP med diverse händelser. Trevligt, though. Kirrade skjuts av Emma och sen åkte vi på Pelles och åt glass och sen var det repetition av musiken för fulla muggar, men jag tror det satt riktigt bra där på slutet.

Och imorgon är det schlutt med ettan, så himla skönt. Och jag behöver inte känna en sån överväldigad seperationsångest heller, för det är ju faktiskt hela två år kvar. Och jag minns hur jobbig hösten var. När varenda dag bara släpade sig fram, vände sommaren ryggen och vägrade röra sig. Och helt plötsligt blev det sol, kvävande värme, frihet, linnen, vatten och bruna armar. Det enda jag kommer att sakna är disposition och mönster, men jag ska försöka mota bort kontrollfreaket i mig. Go with the flow, ta dagen som den kommer, roll with it, spänna av, släppa loss som man säger. Sanna min ord, jag ska försöka.