.

Varit och tränat och på vägen hem fick jag något som skulle kunna benämnas som en endorfinkick, men jag fick en sånt sjujäkla framtidshopp. Jag tänkte på alla möjligheter, alla dörrar som står vidöppna och alla de tillfällen jag kommer tilldelas. Sen tänkte jag på alla de saker jag vill göra. Inte de saker jag behöver göra, eller förväntas göra eller måste göra. Utan VILL.

Jag vill jobba som au-pair i England.
Jag vill bli filmöversättare.
Jag vill bli kolumnist i Aftonbladet.
Jag vill lära mig kinesiska.
Jag vill doktorera i socialantropologi.
Jag vill bo i Ryssland och starta ett barnhem.
Jag vill bli professor i beteendevetenskap.
Jag vill läsa genusvetenskap i New York.
Jag vill arbeta med någon form av statistik.
etc. etc. etc. etc.

Det häftiga är att jag har möjligheterna att förverkliga varenda en av ovanstående drömmar. Det skulle vara lättare att faktiskt göra det om man tänker att det nästan är min förbannade plikt. Jag kan ju inte bara slösa bort mina drömmar som femkronor när det finns människor som har drömmar mycket större än mina, och som ändå aldrig kommer få chansen att ens i närhet kunna förverkliga dem.

Och sen undrar jag varför fenomenet "Flexskola" inte introducerats än? Fatta att kunna välja morgonpass eller kvällspass i skolan! Eller att kanske plugga 08-12 och sedan gå hem, käka lunch, träna, whatever och sen gå tillbaka vid 15 och jobba till 18. Jag skulle lätt vara på. Vissa människor är som mest effektiva på morgnar, andra är det på natten. Och så är det bara.
Nu vill jag ha en chokladboll.