.

Idag var det ack så nära att jag satte morgonkaffet i halsen och började storgråta av ilska. Anledningen var en liten insändare i tidningen Ljusnan, signerad någon Anders Jonsson i Hudiksvall. Jonsson menar att en abort aldrig kan vara laglig och att det strider emot guds tio budord. En sak han skriver är att antalet aborter i Sverige ökat skyartat sedan början av 1970-talet då riksdagen beslutade att kvinnan själv kunde ta ett beslut om abort eller inte. (Hade det alltså varit för 40 år sedan hade jag inte fått bestämma över min egen kropp. Fyfan.) Men jag undrar bara lite sådär smått i mitt stilla sinne: hur stort antal föräldralösa barn finns det i de länder där abort är förbjuden? Om en kvinna ofrivilligt blir gravid och nekas en abort, vad ska hon då ta sig till om hon inte är kapabel att ta ansvaret för en annan människas liv? Självklart har man lika stor rätt att leva även om man är föräldralös, det är inte det jag menar, utan jag funderar bara på vad som skulle vara värst. Att inte leva ett värdigt liv eller att inte leva alls?

Och i min hjärna är det inte fel att abortera bort ett foster på 7 veckor. Barnet har fortfarande en svans då! Det är litet som en druva och har simhud mellan tårna. Det är förresten inte ens ett levnadsdugligt barn, det är ett foster. Ett icke funktionellt foster. Och så vitt jag vet är det tidigaste man någonsin räddat ett foster 20 veckor in i fosterstadiet. Jag tänker på den 13-åriga tjej som så många andra unga, gravida tjejer ignorerade möjligheten om graviditet så totalt att hon plötsligt var i 18:e veckan. När hon då bad om att få göra abort gav socialstyrelsen avslag på hennes ansökan och hon var tvungen att ändå föda barnet. Och jag tänker på de tjejer som blivit våldtagna av sin fäder och släktingar och nekas abort i sina hemländer och istället blir tvugna att föda ett missbildat barn och sedan bli utstött ur familjen. Mannen i förhållandet har till viss del något att säga till om, men i slutänden är det kvinnan som ska bära på barnet och sedan föda det, det är hennes egen förbannade kropp. Och när vi nu är skapta på det sättet att c.a 50% av jordens befolkning kan bli gravida och den andra hälften inte, så får man ju helt enkelt finna sig i att det är vi som får bestämma. Tough shit, men skyll på någon annan.

Något jag däremot är riktigt jäkla för är adoption. Visst, skitroligt vore det ju att ha en liten klon av mig själv. Som min livs levande egna lilla Mini-me. Men på vems bekostnad egentligen? Jorden är överbefolkad som det är och hur många hundratusentals föräldralösa barn finns det inte? Skulle det inte vara bättre om ett av de barnen fick bo hos mig istället för att jag prompt måste föda mig en egen unge? Varför skulle jag älska barnet mer om det trilskats i min mage i 9 månader? Göran.P tyckte att det föddes för lite barn i Sverige och han tyckte inte att svenska kvinnor tog sina ansvar för Sveriges välfärd. I samma stund svälter barn ihjäl på andra sidan jordklotet och en massa människor blir ständigt utvisade ur vårat mellanmjölkens land. Jag ser inte jämvikten där, hur jag än försöker. Och kom inte och säg att, "men adopterade barn blir ju mobbade!", för då blir jag rabiat på riktigt. Kanske adoption är det medel som äntligen skulle kunna förinta svepskälet att kvinnor tjänar sämre av den orsaken att de går hemma och är med barn?

Och är det också bara jag som märkt att största andelen abortmotståndare (officiellt och generellt, jag har ingen statistik att peka på) är män? Vad skulle det kunna betyda? Jag låter det vara osagt tills vidare.

Puss på er!
MVH, Pk-ludret.