Gästbloggare: Josefin Anderson
hej kajsas kompisar!
Nu har det börjat. The hell, as i like to call it. Jag snoozar i tre miljarder år, springer till duschen, hinner frysa ihjäl på vägen, ställer mig där och avstelnar mig. Sen ut, torka mig, springa tillbaka och snabbt försöka klä på mig innan jag förvandlas till en isskulptur. Jag lyckas dock aldrig med det senare, eftersom jag aldrig tänker så långt att välja ut kläder innan jag börjar duscha. Jag, som använder långkalsonger året runt, har ett stort problem när det kommer till att välja kläder. Det finns inte tillräckligt många lager för att jag ska slippa frysa! Just idag har jag tre par långkals, ett par jeans, två par strumpor och ungefär sjuttontusen tröjor. Dom flesta av tröjorna är ylletröjor dessutom.
När man har genomlevt helvetet att klä på sig, börjar nästa helvete; klä på sig ännu mer, gå ut och vänta på bussen. Detta är det absolut värsta med det hela. Eftersom jag fryser en del redan inomhus blir det inte bättre när jag går ut. Pga mitt hår har jag ingen lust att använda en mössa som faktiskt är varm (en av anledningarna till att jag förespråkar att mitt hår ska rakas av. på allvar.) Efter att ha dragit på sig diverse sjalar, skor och jackor, ska man ta tag i väskan, rusa ut, låsa dörren och dessutom hinna med bussen. Det sista ska helst genomföras genom gång, eftersom det är en pina att springa till bussen. Numer snöar det dessutom alltsomoftast på morgnarna, ännu mera pinigt (pinigt är för övrigt en synonym för pinsamt. inte min mening. sorry.)
När man tar sig till bussen finns det två alternativ för vad som komma skall; antingen får man springa hela vägen och komma in i bussen och tro att man är på dödsstigen, eller så står man i kylan och väntar i minst tjugo minuter. Båda är lika plågsamma.
Den här proceduren genomlevs varje vardagmorgon i ungefär fem månader. Hell, I tell you.
Nu har borgen haft en genomgång om jordens befolkning med oss, och vi ska springa till the dear datasal för att skriva klart vår flummiga religions- och svenskauppsats. Peppen!
Jag tackar för mig. eller nåt.
Nu har det börjat. The hell, as i like to call it. Jag snoozar i tre miljarder år, springer till duschen, hinner frysa ihjäl på vägen, ställer mig där och avstelnar mig. Sen ut, torka mig, springa tillbaka och snabbt försöka klä på mig innan jag förvandlas till en isskulptur. Jag lyckas dock aldrig med det senare, eftersom jag aldrig tänker så långt att välja ut kläder innan jag börjar duscha. Jag, som använder långkalsonger året runt, har ett stort problem när det kommer till att välja kläder. Det finns inte tillräckligt många lager för att jag ska slippa frysa! Just idag har jag tre par långkals, ett par jeans, två par strumpor och ungefär sjuttontusen tröjor. Dom flesta av tröjorna är ylletröjor dessutom.
När man har genomlevt helvetet att klä på sig, börjar nästa helvete; klä på sig ännu mer, gå ut och vänta på bussen. Detta är det absolut värsta med det hela. Eftersom jag fryser en del redan inomhus blir det inte bättre när jag går ut. Pga mitt hår har jag ingen lust att använda en mössa som faktiskt är varm (en av anledningarna till att jag förespråkar att mitt hår ska rakas av. på allvar.) Efter att ha dragit på sig diverse sjalar, skor och jackor, ska man ta tag i väskan, rusa ut, låsa dörren och dessutom hinna med bussen. Det sista ska helst genomföras genom gång, eftersom det är en pina att springa till bussen. Numer snöar det dessutom alltsomoftast på morgnarna, ännu mera pinigt (pinigt är för övrigt en synonym för pinsamt. inte min mening. sorry.)
När man tar sig till bussen finns det två alternativ för vad som komma skall; antingen får man springa hela vägen och komma in i bussen och tro att man är på dödsstigen, eller så står man i kylan och väntar i minst tjugo minuter. Båda är lika plågsamma.
Den här proceduren genomlevs varje vardagmorgon i ungefär fem månader. Hell, I tell you.
Nu har borgen haft en genomgång om jordens befolkning med oss, och vi ska springa till the dear datasal för att skriva klart vår flummiga religions- och svenskauppsats. Peppen!
Jag tackar för mig. eller nåt.
Kommentarer
Trackback