.

Klockan är halv tolv en söndagkväll och jag går från Södra till Norra torget. Hur många bilar eller människor jag möter? Noll. Inte en enda. Är jag för stor för den här byn eller är den för liten för mig? Är det mig eller byn det är fel på? Självklart är det jag som måste anpassa mig, och jag ska, snart (hur snart är oklart, men ordet 'snart' är tillräckligt). Större saker väntar mig utanför pizzerior, tunnelseende och ignorans komprimerat innanför de omringande bergen. Hoppas jag. Vad händer sedan? Tack och lov har jag inte den blekaste aning, det är lika blekt som det pappersark som skulle kunna gestalta mitt liv då, det är tomt nu. Men det ska fyllas med saker, med sådant det aldrig fyllts med förut, det ska beskrivas med nya storslagna ord. Kanske återvänder jag en dag, helt säkert, men först ska jag se om det finns ett bättre substitut för hem någon annanstans. Kanske på Haiti, kanske i Göteborg. Kanske i Moskva eller utanför Norsborg. Stockholm är en stad jag älskar, men den blir aldrig min, den går inte att greppa. Den ska helst avnutas med en viss distans, se men inte röra. Och vad vill jag ha sagt med det här? Att jag är riktigt jävla taggad på att flytta nu.