.

Svinkallt här inne nu. Öppnade fönstret för en halvtimme sen för att känna att jag lever. Inga blåa fingertoppar dock. Tänker på farfar som inte var min farfar. Ett bevis på att vatten är tjockare ett blod, att man kan älska någon man inte är biologisk släkt med mer än någon man knutit blodsband med. Ett konkret exempel (det tjatats om dem hela tiden) på min teori om att man inte måsta älska människor bara för att man råkar härstamma ifrån samma människor. Inget ont om min släkt, verkligen inte, men man får svika de där blodsbanden, de behöver inte prioriteras eller tas hänsyn till bara för sakens skull. En insutten plats i soffan, en stickig mustach, ett försök att gömma undan vodkaflaskan, en tickande Volvo, trasiga axlar, stinkande snus, skygg och försummad, hjälpsamhet, generositet och omtanke. Jag kommer inte att "brås på", man kan inte säga så när vi inte delar några gener. Men jag kommer att ta efter, tar efter, ingen kan säga något annat. Avsaknaden av känslor är sju resor värre än överdrivet mycket känslor och jag har inte grinat eller blivit skrik-arg på veckor, vad säger det om mig? Och hur gör man får att gång på gång på gång åsidosätta, nonchalera, försumma, förbi se och strunta i? Och vad har det med saken att göra? Vad har det med något att göra? Inte ett jäkla dugg.

Tur att de finns, om inte annat.