.

Men hur pass naiv är jag, egentligen? Kommer livet bli annorlunda om jag flyttar härifrån? Kommer livet i mig bli det, kommer jag bli en uppdaterad version av mig själv? Kommer alla problem lösa sig? Kommer jag sluta tröttna på mig själv? Kommer levernet kunna närma sig den där kombinationen av "perfekt" som alla pratar om? Nä. Jag kommer inte förändra mig efter omgivningarna och leva i symbios med dem. Jag är ingen jävla kameleont. Ledan, tristessen och förvirringen är inte lättare att leva med här än vad den är på Times Square i NY. Tror jag. "Större saker väntar mig...", vad pratar jag om? Herregud, det är väl helt upp till mig. Jag har alltid varit expert på att distansera mig ifrån syndabocks-stämpeln. Tänka att allting ordnar sig av sig självt i slutänden, att det finns någon som vakar över mig som ser till att jag inte blir en av dem. Det är ju jag som ska ändra på mig, trampa upp min egen stig i det förbannade ogräset. Jag ska inte ta en nylagd, fortfarande stekhet motorväg raka spåret till helvetet. Trampa, sparka, springa, riva, slita. Ett paradoxalt invärtes hederssjälvmord.