.

Det blev visst höst i samma veva. Själva känslan av höstdepp bevisade det mer än kylan men jag var nästan rädd där ett tag att sömnlösheten, koncentrationssvårigheterna, trycket över bröstet och likgiltigheten inte skulle komma i år precis som vanligt. Som om nåt skulle ha gått snett, typ. Typs.

Men allt blir faktiskt mycket finare på hösten. Lite som att verkligheten hinner i kapp efter sommarens virrvarr och man börjar för första gången på ett tag reflektera över vad fan man egentligen håller på med. Men luften är klarare och liksom frasig. När man är ute och går är det som att vinden piskar lite lätt och att kölden nyper tag i ansiktet och händerna är så kalla hela tiden att om man lägger dem på magen så gör det nästan ont. Och allt blir lite klarare. Nästan som om kameran fått några extra megapixlar fastän vi snackar ögon här. Och alla färger ser nästan fotoshopade ut med alla kontraster.