.

"
Från och med nu attackeras Juha så gott som varje dag.
Det är inte så farligt egentligen. Han vänjer sig snart vid att
bli knuffad i korridoren på väg till eller från sitt skåp. De
sparkar och slår efter honom, skriker och spottar. Sådär i för-
bifarten när de passerar. Han ska veta att han står under upp-
sikt.
Han vet inte vilka de är. De vet vem han är.
De vet vad han är, och de hatar honom för det.
Vad de inte förstår är att deras hat har börjat göra honom
starkare. Det är som en sorts teater. Han är en omvänd pri-
madonna. Man skulle nästan kunna säga att det roar honom
att spela detta spel. Nästan varje dag tänker Juha ut något
nytt som ska uppröra hans fiender. Prövar ut poser och gester
framför spegeln, bär allt extremare kläder.
Han utmanar dem, synar deras hat. Han har börjat äta
deras avståndstagande, han omvandlar deras avsky till
muskler, benstomme och hårdnande hud.
Deras hat ger hans eget hat näring.
För han är en avvikare. En som viker av. Han går på vilka
vägar han vill. Trampar ner deras jävla rabatter.
Han låter sina naglar växa. Vässar dem till klor.
Han sminkar sig och bär plastbyxor, tröjor med tredubbla
lager axelvaddar, tigerrandiga skor och hundhalsband, hans
mammas brandgula täckjacka från 60-talet, jättelika runda
blå solglasögon och T-shirts med David Bowie, sminkad som
på omslaget till Aladdin Sane.
Han har dechifferat koden, förstått den hemliga innebör-
den.
En gosse som inte är vid sina sinnen. A lad insane.
Sådan är Juha. Sådan vill Juha vara. "Breaking up is hard,
but keeping dark is hateful."
Det är det enda sättet.
Det gör ont som fan. Det är en jublande lycka.

"