.

Det har varit skitmycket folk inne på den här bloggen idag, fattar inte varför. Skitmycket är väl i och för sig ett rätt relativt begrepp, men om man jämför med hur många som brukar läsa så är det a bit above average. En av de konstigaste, skumaste yet roligaste helgerna på länge kanske. Mm, så var det nog. Anna orkade med mig två gånger och mosters hemflyttning firades igår och släkten är bäst, jag älskar dem, jag verkligen älskar dem. Kvällen kan summeras på samma sätt som helgen och imorse gick jag upp 1½ timme efter att jag gått och lagt mig och åkte till Gävle och hängde med Moen. Hon gapskrattade åt mina rödsprängda ögon det första hon gjorde. Vi hittade födelsedagspresenter och glodde bio och jag fick åka via Söderhamn hem vilket är = helvetet.

Jag måste ta en dusch, det är banne mig hår-tvättardag idag, ich liebe! Varje söndag är hår-tvättardag och idag ska jag slå på STORT och ha i balsam vilket innebär att håret kommer vara så en matta imorgon. En slät, ful matta. Folk undrar hur jag kan lyckas med att bara tvätta håret en gång i veckan utan att det blir fett men det beror nog mest på när jag hade det knallröda och inte tvättade det på en månad eftersom färgen inte skulle försvinna. Extrema mängder spray och mycket blonderande på det och mitt hår är helt förstört och söndertorkat. För det är så jag vill ha det, a'ight! Känner mig så sjukt tråkigt för övrigt. Tråkiga kläder, tråkigt hår, tråkig hy, tråkig tråkig tråkig.

Alla människor blommar någon gång, förr eller senare så händer det. Man bryter sig ut ur sitt skal och blir en bättre version av sitt tidigare jag. Man kanske blir lite vackrare, lite häftigare, lite mer omvälvande, lite annorlundare och/eller lite mer framgångsrik. En utav av mina absolut största skräcker är att jag redan har blommat ut. Det vore så förjävligt, så värdelöst, som "jaha, var det inte mer än så?". Som om det var någon annan som bestämde det här och inte jag, som att någon programerade om mig utan min vetskap.

Jag är verkligen ingen lagmänniska. Jag vill inte få order om hur jag ska göra saker och jag vill heller inte att saker som rör mig ska lita sig till hur pass bra andra presterar. Kanske anledningen till att jag höll på med just friidrott i 5 år. Gick det åt helvete var det mitt fel och jag kunde inte skylla på någon annan, men när det å andra sidan gick bra var det jag och ingen annan som kunde ta åt sig äran. Och trots det vill jag inte vara min egen lyckas smed när det kommer till livet, framtiden, yaddiyaddi, et cetera. Jag bara väntar på att börja leva och innan jag vet ordet av har jag väl redan levt klart. Jag överlåter mitt öde till någon annan, vem vet väl inte jag, och hoppas på det bästa.

Och jag önskar att jag alltid var så lycklig att jag var och varannan minut blir skräckslagen inför tanken att jag kan dö när som helst och därför förlora allt och verkligen tänka att "snälla snälla snälla nån, jag vill verkligen inte dö nu, det här är för bra för det".