.

Hade det här varit för 3-4 år sedan hade jag fortfarande varit i upplösningstillstånd nu. Grinat lite, skrikit lite, varit fjantig men otroligt stolt, men nu bryr jag inte officiellt. Men hjärtat har ju tatuerat "Hv71" långt där inne och det går inte bort trots tid och oengagemang. Även om hemmamatch-tröjan ligger långt in i garderoben och jag inte sett en match live på två år och inte många alls på TV under säsongen har jag ändå alla gamla tidningsurklipp och autografer kvar, det är ändå laget som fått mig att åka några hundratals mil, inte minst hjälten Stefan Liv (give it to me baby, aha aha). Smålandsbönderna med sloganen "Vi har Gud på vår sida, era jävlar" som precis som Edsbyn slår i underläge med 2-0 i matcher. SM-guld både i bandy och hockey 2004 och likaså nu, från Sveriges kristnaste ort och Sveriges näst kristnaste ort. Det är nästan så man kan bli religiös. Och även om det är guldfest över 60 mil härifrån imorgon och jag inte nämnvärt kan ses som supporter ler jag stort när jag ser dem åka omkring överlyckliga på isen, skriker det obligatorisk "SM-GUUUUULD" och kramar om varandra. För jag är ju inte  en del i det hela egentligen, men det....är man ju, ändå, på sätt och vis. Nåja, skitsamma. Grattis, gubbar!