I'm a goddamn hypocrite

Hamnade imorse (idag) framför en tv-serie som gick på femman som hette "Extraordinary parents". Tror det var andra och sista delen och jag vet inte vad den handlat om innan, men nu handlade det om föräldrar som agade sina barn, mer eller mindre i Guds namn. Och barnen var discipinerade, hjälp vad de var disciplinerade! Men för att få sin fyraåring att inte ljuga, är det då rätt att slå henne tills hon skriker helt hjälplöst? Och sedan sätta sig ner och lära barnen om gudomlig kärlek? Hittade en vers i Ordspråksboken där det står:

"Öppna ditt hjärta för fostran
      och dina öron för kunskapens ord.
Undanhåll inte pojken fostran,
      agar du honom slipper han dö.
Det är du som skall ge honom aga
      och rädda honom från dödsriket.
"

Är man "riktigt" troende, förespråkar man detta då, att slå sina barn? Jag kan ha fel när jag säger det här, förlåt mig isåfall, men står det inte i Bibeln att alla synder är lika stora? För om det nu skulle vara så, rätta mig om jag har fel, är det då lika illa att mörda en person som att låta en kvinna tala i församlingen (Första korinterbrevet 14:33-35)? Och om man säger, men det är lagar från förr, man måste tillämpa Bibeln i nutid, varför har då vissa kristna något emot homosexuella eller sex färe äktenskapet? Kan man inte säga det om det mesta då, och välja vad man vill tro på? Det här är gamla lagar, men det här kan vi använda oss av idag, etc. Ta mig inte fel nu, jag vill inte bitcha, jag är bara nyfiken! För mig är kristendomen religionen som i grund och botten handlar om att älska varenda människa och att göra mot andra det du vill att andra ska göra för dig. Hur kan då människor misstolka det så gravt att de slår, mördar, hatar och dömer andra människor i Guds namn?

Även om det kanske är svårt att tro, inte minst för mig själv, funderar jag ofta och mycket på det här med tro och religioner. Jag tillkännager mig inte till någon religion eller Gud, men tillkännager mig den ultimata klyschan, "ah, fast NÅNTING tror jag ju på!". Men visst hängde man en del i kyrkan som barn, vilket kanske är rätt oundvikligt när man bor på Sveriges näst kristnaste ort, men det är ju inte som att jag ogillade det. Miniorerna, kör, fritids, lucia, scouterna. Som liten trodde jag att tag att jag var kristen utan att förstå innebörden. Efter ett tag insåg jag sedan att jag inte kan tro på saker jag inte förstår, även om det gör mig tll en tråkig människa eller inte. Och ja, det gör mig även till en människa som inte tror på Big Bang och Darwins evolutionsteori är ju ingen Matte A-kurs direkt. Men ärligt talat bryr jag mig inte särskilt mycket. Ska jag på allvar börja fundera på varför jorden skapades och vad jag egentligen gör här måste jag nog hoppa av gymnasiet. Jag vet var jag kommer ifrån och att mitt liv har något slags syfte, det räcker gott och väl för mig och ändå mår jag utmärkt!

Jag är döpt och konfirmerad i Svenska Kyrkan också, vilket jag ångrar eftersom jag inte insett då vilket starkt åtagande det faktiskt är (barnadopet är ju dock mina föräldras "fel", enligt mig ska dopet vara något man gör självmant).  Och även om jag vet att något/någon/whatev ser över mig är jag samtidigt säker på att jag aldrig kommer att bekänna mig till en religion. Man kan aldrig veta riktigt säkert, SÅKLART, men jag är ungefär lika säker som en troende person är säker på att den aldrig kommer att sluta tro. Att diskutera tro och religion är något extremt komplext för mig eftersom det inte går att bevisa (hey, that's why they call it belief!) och det blir knivigt då man verkligen till förstå saker och ting. Kanske har jag aldrig försökt förstå, och kanske fokuserar jag på allt det negativa, men jag ogillar att tänka abstrakt och vill sätta saker i sammanhang.

Jag vet dock att troende, och då oftast kristna i det här landet, får utstå mycket skit för det och de får hela tiden försvara sina religioner. Varför är det så? Varför finns det krig om Gud finns? Varför får du inte dricka? Och det måste vara riktigt jobbigt när man kanske inte vet att det är på ett visst sätt, utan tror.´Jag vill bara försöka förstå hela grejen någon gång, kanske inte den här veckan eller nästa, men någon gång. Jag dömer ingen, gör vad fasen ni vill så länge ni inte skadar er själva eller någon annan. Alla gör misstag, alla gör fel, alla är bäst men ingen är bättre än någon annan. Om någon tar illa upp av det här så...gör inte det? Det är min ensak det hela och jag försöker att inte döma människor som inte dömer mig först. En av alla smarta saker M.Rotter lärt en är att om man attackerar eller blir verbalt fientlig i en diskussion har man redan förlorat den. Får inte till något snitsigt slut här så, PEACE OUT!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback