.

Inte trodde jag väl någonsin att jag skulle behöva sätta upp löpsedlar med bilder på gamla favoritbandet, med en stor text som säger att gitarristen är död. Tänker på det Anna skrev i sin blogg, när vi fjorton år gamla står på Riddarholmen i Stockholm, med Converse på fötterna och första och sista gången vi fick se Broder Daniel live. Och när vi efter spelningen ser Anders Göthberg stå några meter brevid oss. Även om vi inte mindes vad han hette så var ju ändå det jävligt stort då. "DET ÄR HAN I BEDE!!!" Konstigt när sån't här händer för även om sörja är ett starkt ord så är det ju ändå väldigt...sorgligt.

När jag var ute och gick nyss (I vårsolen. I VÅRSOLEN! UTAN TJOCKJACKA! I TRETTON PLUS! JAG ÄR HAPPIIIIII GIRL!) så kom jag att tänka på hur underskattat grupptrycket är. "x antal människor kan inte ha fel brukar man ju säga" och inte sällan stämemr ju även det. För ni (vi?) vet, det enda som är värre än att göra precis som alla andra bara för sakens skull är att göra tvärtemot alla andra bara för sakens skull. Iallafall ibland.

Nu ska jag ta och ladda ner "Försent för Edelweiss" av gamla BD-medlemmen.som varenda människa hypat. När det kommer till musik kör jag nog ändå med samma motto som den värdelösa radiostation jag praktiserade på i nian: "Sist med det senaste!"