.

För något år sedan berättade jag för Mutti att jag inte var säker på om jag skulle vilja skaffa barn någon gång. Det hon sa då var att hon tyckte det var synd och att sådana människor var rätt själviska. Hon tyckte , och jag vet att många tycker likadant, att det är en slags skyldighet att skaffa barn och att det är det främsta syftet till att vi lever, att reproducera oss. Hur läskigt är inte det? Om jag anser mig vara okapabel (är det ens ett ord?) att avla fram en unge så ska jag alltså göra det ändå, bara för sakens skull? Fett älskad den ungen lär känna sig. Och efter att ha sett SATC-filmen igår (började nästan böla, är så jävla brudig, men Anna beskrev det negativa rätt bra i sin blogg) kom jag att tänka på en insändare jag såg. Det var någon som klagade på att Petrovsky, när det väl begav sig, var självisk som berättade för Carrie att han inte ville ha fler barn. What the fuck liksom, skulle han ha gett henne en unge bara sådär, som en present? En unge är ett liv, det är inget man pratar om som "okej älskling, vi göra en till, för din skull". Det är sick. Om själva huvudsaken med livet är att skaffa barn så känns det ju...lite sådär. Jag och moster brukar diskutera rätt mycket (oftast knark och kristendom), ibland om detta, och hon som trebarnsmamma har ju lite annorlunda åsikter såklart. Men när man väl skaffar barn så får man ju sätta sig själv åt sidan, då är ens eget liv inte längre viktigast, någon annan ska ALLTID sättas i främsta rummet resten av livet. Skaffa inte barn för tidigt och förrän du är redo att ta farväl av ditt liv. Folk tycker det är konstigt när jag säger att jag inte vill ha unge före 30, att jag kommer bli en såndär gammal morsa. Men jag lever hellre klart mitt liv än att bli en såndär som skaffar barn på tok för tidigt och sedan blir missnöjd och får en 40-årskris och beter som som en artonåring flera decennier försent. DET är sorgligt om något.