.

Det är inne att ha panik för att komma ut i livet när man går i trean. Snart har man inga rutiner och kanske får man gå arbetslös resten av livet? Man blir säkert alkoholist och fast här i Edsbyn eller så får man en unge på halsen. Och man måste leva hela livet NU, NU, NU! Vi måste stressa så satans mycket för att hinna med allt. Men alltså...vi har suttit instängda i en skolbyggnad i snart tolv år, och nu är det dags att bli stressad? Det kan man ju ha tänkt på...lite tidigare. Man hinner ha svinigt roligt sedan också. Även om jag brukar säga att livet slutar vid 30 så får man förhoppningsvis leva lite längre än så (om man klarar sig till 30 d.v.s, visst ni att av 100 000 födda svenskar överlever inte 1072 st sin 30-årsdag? Mindre än 99 % chans att klara sig alltså, inte så bra odds egentligen). Men så tänker man ändå att det faktiskt är 47 år kvar till pensionen. FÖRTIOSJU ÅR. Och efter det kanske man har tjugo år till med lite tur (?). Vad många människor man kommer träffa, hur glad/ledsen man kommer hinna vara, alla platser man kommer se.

Men nu låter jag nästan optimistisk. Jag har ändå levt typ 25 % av mitt liv om jag är medelsvensson. En fjärdedel. One down, three to go!