.

Jag är så otroligt less på att inte känna igen mig själv längre. Om man är nöjd med sig själv, till och med tycker om sig själv, och så är man inte sig själv längre...hur blir det då? Måste man finna sig i det eller går det över? Manodepresiviteten liksom, HEJ & HÅ. Bangade utgången igår och bara, kan jag skärpa till mig? Alla principer och regler man har (till exempel den om att inte ha några principer) bara struntar man i och varken disciplin eller struktur har man. Som att stå på toppen av Eiffeltornet och dra fingerkrok med någon som är dubbelt så stark som en själv och har sjuka runkmuskler. Fast Hello Saferide är grejen på riktigt den här veckan, tror jag älskar henne lite just nu. Sällan har så många låtar liksom bara "BAMMM" rätt i magen. Hon vet vad hon snackar om, kärringen.

He knows when I’m happy, and nods when I’m sad,
and he puts out when I come home drunk.
And suddenly I stand real tall,
but I don’t sleep well at all.

And I know love will leave you all crooked, 
and I know he’ll start sleeping around.
Or start listening to symphony rock
or throw out the key and change the lock.
But I don’t sleep well at all...