.

 

(Man ska ju egentligen kanske inte ha utropstecken i rubriker, men skit i det nu.)

Jag gör mig icke besvär att förstå vissa människor i den här byn. Det här är inget utjatat "åh, jag är för stor för den här byn, buhu, jag måste härifrååån, ingen här förstår mig och alla som bor i Edsbyn är helt jävla dum i huvudet och jag är bättre än er". Nej nej. Eller på sätt och vis kanske, men det är mest människors dumhet i stort. Detta handlar om saker man gör sig av med och Erikshjälpen i synnerhet.

Igår gick jag och skägget dit (först tittade vi förbi hans moster och fick lite hembränt vin med oss) och tänkte att en liten omväg på några kilometer var kul när det var tio minus ute. Det var det inte och det hör inte hit heller. Det jag tänkte säga är att man gång på gång efter att ha besökt denna plats är "vad tänker folk med!????". Precis så förvånat också! För vafan, vilka grejer folk lämnar ifrån sig! Designerkläder, coola småprylar och porslin som de kunnat sälja svindyrt på Blocket eller var som helst! Jag inbillar mig själv att det beror på att alla pengar som denna second hand-butik ifråga får in går till välgörenhet. Annars fattar jag inte. Tidigare i veckan hittade jag en finfin kavaj på lilla Eriks, och igår (läs i onsdags, har inte orkat uppdatera förrän nu) hittade jag förutom en jumpsuit i polyester, det där hårspännet och en spetskofta, dessa två. Jackan är en blanding av disco som möter äcklig uteliggare som möter galet 80-tal som möter en fet, bögig MC-snubbe. Och färgen ges inte rättvisa utan den är MYCKET lila.

Pälsen är troligtvis hemsydd (och inte riktig vilket innebär att man sluppit mörda och flå någon stackars kanin/mink) och så jävla fin. Den åker antagligen på på julafton (då jag förresten ska jobba till halv sex på kvällen, missar Kalle för första gången på 19 år men får göra något ännu roligare: kränga biltvättar och TJÄNA PENGAR!).

Kolla själv då! Den som inte tycker de är så jävla, jävla värda för 60 + 70 kronor får vara så vänliga att titta en gång till!

 

 

Och matten ni ser i bakgrunden har mormor gjort till mig. Hon är en av, vad jag kan tänka mig, relativt få människor som fortfarande väver trasmattor för hand. Hon frågade mig exakt hur jag ville ha mattan och hur den skulle se ut, sen vävde hon den. Den där mattan kommer jag ha så länge jag lever, that's for sure.