.

Gorillaz, Kanye, Manu Chao och The tough alliance är mina små raringar de här veckorna. Speciellt 205-gorillaz-kids_with_guns_(hot_chip_remix).mp3 och massa annan bra skit. Och jag vet inte riktigt vad det är med mig och telefoner och att inte svara. I förrgår ringde de och jag antog att de sökte ersättare enligt nummerpresentatören. Så tar jag upp telefonen och tittar på den utan att svara. Jag vet att jag borde svara, borde verkligen för jag behöver pengarna. Sen när det slutar ringa blir jag lugn och sen får jag ångest över att jag INTE svarade. Och så är jag på tok för stolt för att ringa upp igen, kära nån, jag tänker inte tigga om förödmjukelse.

Ibland är det synd att man har de där mentala spärrarna som hela tiden hänvisar till förnuftet. Jag är inte spontan för fem öre och inte för femhundra spänn heller. Just nu önskar jag att jag kunde dra på mig byxor, jacka och mössa, packa en liten väska och åka dit pepparn växer. Eller åtminstone till Avesta eller Köpenhamn. Eller så upptar jag träningen igen, vad roligt det var ändå när allt kommer och går omkring. Eller så lägger jag mig och läser i väntan på dvala.

Tänk om man var lite old school.

Så har jag suttit i X antal timmar och skrivit 18 sidor anteckningar till körkortsprovet imorgon, för hand. Nyss satt jag i köket och förbannade stela handleder och knakande axlar. Och så slår det mig. Varför har jag inte bara skrivit hela skiten på datorn och sedan skrivit ut det?

Och ja. Det kan man ju fråga sig.

Alltså ah, jag vet att man ska hata kent. Egentligen. Man ska tycka att de är fjantiga, pretentiösa självmordsmusiker. Och jag är en av de som hycklar och gör narr och ÄNDÅ sitter på ett liggerunderlag utanför Annexet i 5,5 timme i smällkalla november. Men ändå killar, ni har ju varit hela mina ungdomsår för tusan. Vinternoll2 och jag är tolv och allmänt konstig. 10 minuter (för mig själv) och jag är 14 år och popare. 747 och jag är 15, har ilsket rött hår och är vilse på Oslos gator med min vapendragare. Jocke Berg kan vara den mest pretentiösa människa som lever i Sverige och jag ÄLSKAR honom för det, för det fulaste som finns idag är att vara pretto, alla hatar prettos, man SKA hata prettos! Därför älskar jag alla som är det, bara därför. Nu ska jag dra på mig mysbyxor och gå ner till Bäckstigen och dricka té eller nåt.

Och Jocke har blivit jävligt gubbsnygg måste jag säga.

Svinkallt här inne nu. Öppnade fönstret för en halvtimme sen för att känna att jag lever. Inga blåa fingertoppar dock. Tänker på farfar som inte var min farfar. Ett bevis på att vatten är tjockare ett blod, att man kan älska någon man inte är biologisk släkt med mer än någon man knutit blodsband med. Ett konkret exempel (det tjatats om dem hela tiden) på min teori om att man inte måsta älska människor bara för att man råkar härstamma ifrån samma människor. Inget ont om min släkt, verkligen inte, men man får svika de där blodsbanden, de behöver inte prioriteras eller tas hänsyn till bara för sakens skull. En insutten plats i soffan, en stickig mustach, ett försök att gömma undan vodkaflaskan, en tickande Volvo, trasiga axlar, stinkande snus, skygg och försummad, hjälpsamhet, generositet och omtanke. Jag kommer inte att "brås på", man kan inte säga så när vi inte delar några gener. Men jag kommer att ta efter, tar efter, ingen kan säga något annat. Avsaknaden av känslor är sju resor värre än överdrivet mycket känslor och jag har inte grinat eller blivit skrik-arg på veckor, vad säger det om mig? Och hur gör man får att gång på gång på gång åsidosätta, nonchalera, försumma, förbi se och strunta i? Och vad har det med saken att göra? Vad har det med något att göra? Inte ett jäkla dugg.

Tur att de finns, om inte annat.

Jag lyssnar på världens bästa söndagsångest-playlist (bara att jag kan använda ordet playlist i en mening är galet). Bilder från helgen finns på bilddagboken och ikväll har Ida och jag lagt upp en youtube-film som var fin. Idag har jag funderat på varför jag aldrig vågar se människor i ögonen när jag pratar med dem. Det sägs att man gör det när man har något att dölja, så jag antar att jag lever en lögn så att säga. Mer eller mindre, av och till, beror på hur man ser det. Om man erkänner alla sina brister och fel har de som ogillar en inget att ta på, då står man över dem. Men hur fungerar det utan att man blir självdestruktiv och blir en av de som ogillar en? En jäkla balansgång skulle jag vilja säga. Jag vill verkligen inte genomleva vintern. Överleva vore fint, men att genomleva känns för mycket begärt nästan. Men okej, *cut cut*, godnatt.

Charlotte är bäst! Come with me to Helsiniki! Charlotte har i skrivande stund den omtalade champagne-dräkten på sig inkl. en romersk kriogarhatt med rött fluff. Hon försöker även i skirvande stund fånga ostbollar (cheeeeeeeezeballs) med munnen. Anna hittade just hennes p&l-brillor. Var i sthlm idag och träffade Miriam och vi bondade med en random italiensk afrikan. "Ååååkej!". Önskar jag kunde lägga upp den bild på dem här, jag önskar VERLKLIGEN, men det går inte. Nu lyssnar vi på "Money cash hoes" och Charlie visar en bild på sin häst. Lisa tappade inte granar igår. jag är faktidsklt fett besviken, det ä'r jag. Hora. Din mamma var härlig ikväll, hälsar Anna. Så sug på den du.

Charlie: Do you know what the difference is between your mom and my homework?
Jag: Nej?
Charlie: I don't want to do my homewotrk.

Anna: Vet du vad skillnmden mellan ET och en invandrare är?
Jag: Nää..
Anna: ET har en egen cykel!

Monika och Gök hittade min cykel i ån idag. Den som tog den och slängde är dum i huvudet, jag hatar den jävla idiot som gjorde det. Dú kan lika gärna gå och dö. Jag hatar dig mer än vad smarta människor hatar Hitler.

Pussheeeeeeeeeej. Vinvinvnvinvinvinvinvinvin. Dan. Dagen.

Packad och klart och Uppsala väntar på mig och jag längtar tillbaks. Vet inte vad det är men jag sover mer när jag inte sover ensam, måste sluta med det. Skulle ha sovit hos lucia-jesus:an inatt istället, men det blir la fler gånger kanske. Jag skulle ju även här kunna whina om att jag knappt sover längre, men vi droppar det. Har lånat en bok som har potential att bli en av de bästa jag läst, Stalins kossor. I have some hope on ya. Hoppas träffa folk i helgen som jag inte träffat på länge, vet att jag kommer att göra det. Och bruden i nosring och jag ska garva sälskratt. Nu går bussen om 12 minuter. Kanske ska börja springa?

hej kajsas kompisar!

Nu har det börjat. The hell, as i like to call it. Jag snoozar i tre miljarder år, springer till duschen, hinner frysa ihjäl på vägen, ställer mig där och avstelnar mig. Sen ut, torka mig, springa tillbaka och snabbt försöka klä på mig innan jag förvandlas till en isskulptur. Jag lyckas dock aldrig med det senare, eftersom jag aldrig tänker så långt att välja ut kläder innan jag börjar duscha. Jag, som använder långkalsonger året runt, har ett stort problem när det kommer till att välja kläder. Det finns inte tillräckligt många lager för att jag ska slippa frysa! Just idag har jag tre par långkals, ett par jeans, två par strumpor och ungefär sjuttontusen tröjor. Dom flesta av tröjorna är ylletröjor dessutom.

När man har genomlevt helvetet att klä på sig, börjar nästa helvete; klä på sig ännu mer, gå ut och vänta på bussen. Detta är det absolut värsta med det hela. Eftersom jag fryser en del redan inomhus blir det inte bättre när jag går ut. Pga mitt hår har jag ingen lust att använda en mössa som faktiskt är varm (en av anledningarna till att jag förespråkar att mitt hår ska rakas av. på allvar.) Efter att ha dragit på sig diverse sjalar, skor och jackor, ska man ta tag i väskan, rusa ut, låsa dörren och dessutom hinna med bussen. Det sista ska helst genomföras genom gång, eftersom det är en pina att springa till bussen. Numer snöar det dessutom alltsomoftast på morgnarna, ännu mera pinigt (pinigt är för övrigt en synonym för pinsamt. inte min mening. sorry.)

När man tar sig till bussen finns det två alternativ för vad som komma skall; antingen får man springa hela vägen och komma in i bussen och tro att man är på dödsstigen, eller så står man i kylan och väntar i minst tjugo minuter. Båda är lika plågsamma.

Den här proceduren genomlevs varje vardagmorgon i ungefär fem månader. Hell, I tell you.

Nu har borgen haft en genomgång om jordens befolkning med oss, och vi ska springa till the dear datasal för att skriva klart vår flummiga religions- och svenskauppsats. Peppen!

Jag tackar för mig. eller nåt.

Klockan är halv tolv en söndagkväll och jag går från Södra till Norra torget. Hur många bilar eller människor jag möter? Noll. Inte en enda. Är jag för stor för den här byn eller är den för liten för mig? Är det mig eller byn det är fel på? Självklart är det jag som måste anpassa mig, och jag ska, snart (hur snart är oklart, men ordet 'snart' är tillräckligt). Större saker väntar mig utanför pizzerior, tunnelseende och ignorans komprimerat innanför de omringande bergen. Hoppas jag. Vad händer sedan? Tack och lov har jag inte den blekaste aning, det är lika blekt som det pappersark som skulle kunna gestalta mitt liv då, det är tomt nu. Men det ska fyllas med saker, med sådant det aldrig fyllts med förut, det ska beskrivas med nya storslagna ord. Kanske återvänder jag en dag, helt säkert, men först ska jag se om det finns ett bättre substitut för hem någon annanstans. Kanske på Haiti, kanske i Göteborg. Kanske i Moskva eller utanför Norsborg. Stockholm är en stad jag älskar, men den blir aldrig min, den går inte att greppa. Den ska helst avnutas med en viss distans, se men inte röra. Och vad vill jag ha sagt med det här? Att jag är riktigt jävla taggad på att flytta nu.

Ja, jag menar det. Anna vill att jaG Skriver nåty om henne, sååå jag gör väl det? I love the woman, så himla mycket.  Hon spelar kanye west så jag älskar la henne. Och också, hahaha, hon sms:ade mig nyss, mest r<ndom...ever? Inte okej. Och också, OKEJ! Eller inte okej, som de säger. Nu spelar de "Jag ljuger så bra" så jag bra" så jag ska gå och dansa lite för charlies skull. Eller jesus walks? Kanske. Liv? Eller kanske Nirvana? Ja, det verkar så? Ja, jävlar i min själ, vilket liv man lever...

PUSS!

Sitter i ett Lidingöhus och dricker vin och folköl. Folk gick hem men folk är kvar och det är skönt att vara borta. Jag har inget av vikt att skriva egentligen. Laptop är ju häftigt att skriva på iallafall. Musiken är cool. Också. Det är ju så typiskt, att när man har resurserna att skriva så strejkar hjärnan. Men vafan. Nu b´örjar folket skirksjunga med i musiken, "walk away, walk away" sjunger de och dansar mitt på köksgolvet. Klappar händer och stampar golv, fint är vad det är. Fyllesentimentalitet, kal´las det så? I guess så, ditt jävla pretto.

Puss på, små små älsklingingar.

Det ska mitt bands första singel heta. Ska bara bilda band och skaffa skivkontrakt först. Och ha höstlov. Kommer förhoppningsvis ha fullt upp hela höstlovet och ändå kunna ta det väldans lugnt. Me likie. Jag väntar på att koncentrationen och produktiviteten och inspirationen ska komma tillbaks till hjärnan men jag klarar mig bra så länge. Klarar mig. Jag har inte gett efter för grupptrycket och skaffat Facebook, sömnstördheten är värre än någonsin, mina vänner är finafina, jag avslöjar fler hemligheter än jag undanhåller och idag försökte jag läsa Snook's 'Rasmus sista vers' som poesi.

Nu: lov.

Sitter hos min granne och tillika greksmekare fröken Hallstensson och dricker juice och lyssnar på hennes bra-a musik. Jag försöker börja sticka en mössa och klagar på hur åsidosatt jag känner mig och hon visar bilder hon tagit på sig själv när hon åkt tåg. "Jag tog bilder sådär glad, ledsen, arg, och så." Hon är allt bra söt hon. Det känns skönt att sitta vid en dator som fungerar. Som inte tar 1 minut på sig för att göra en sidvisning. Monika beställde en widescreen-skärm idag, förstår verkligen inte varför. Jag och Emm ska sova över lekdagen imorgon, vi vägrar bli förkyldare och dessutom kanske vi inte orkar. Kanske att jag borde packa upp min resväska istället. Kanske att jag köpte två kilo choklad dagen innan vi åkte hem från Tyskland för att göra av med pengar och kanske jag bör slå in det det innan jag äter upp det. Två dagar i rad nu har jag gått utomhus för att göra diverse saker och kommit på mig själv med att jag inte har någon bh på mig. Jag har tvättat håret en gång på 12 dagar. Detta är, från mitt håll, ett tecken på dålig stil och äckelhet, men jag klagar inte, så illa är det inte. Nu när jag får chansen har jag verkligen ingenting viktigt att skriva, men hey, vi lyssnar på "I wanna hold your hand" med Beatles och Emma sjunger för sig själv och snurrar och skrattar i sin snurrstol och nu ska jag sno lite coop extra-juice av henne. Inte så mycket mer som är viktigt i detta nu.

Ich bin jetzt zu Hause, DAS IST DOCH UNGLAUBLICH! Så skönt fast ändå lite saknad. Fast jag kommer ju tillbaka, helt klart. Inte till den lilla hotellbyn nära polska gränsen, men till den tyska centrala pulsen med kinarestauranger, irländska pubar, bombade kyrkor och massvis med H&M. Rosa elefanter, 80-talsmusik, roligt folk, walesare, Angels, grosse bier, shop 'til drop, förortsbankomater, KNOLLA DIN MAMMA, piskor och handklovar, scheissegross Zimmer, utsmyg, gråtskratt, 2 kg choklad, väskövervikt och också egen övervikt och jag orkar inte komma på mer för jag måste skriva en dikt med förkortningar. Kanske får jag en ny dator snart, fastän jag msn:ar över sms för det mesta nu för tiden.

"Det var väl kul att se Tyskland....det var som hemma...fast annorlunda!"

I fredags fick jag sova i tre timmar men religionen blev åtminstone färdig. 42 000 tecken, kaffeknarkande, svidande ögon, så jävla värt. På morgonen sen letade jag och Monika igenom medicinskåpet och "morfin-liknande smärtstillande" lätt så fint i mina öron och det var grymt fina också. Alldeles lugn och harmonisk och axeln kändes bara lite lite.

Sundsvall blev kanske inte riktigt som vi tänkt oss men det var ju trevligt ändå. Se nya ansikten, göra va med för mycket pengar, inte spåra, ta det lugnt, allt sånt.

Massa stryka och kramar till grannarna tvärsöver, tänker massor på er. Mest kraft till Erica, jag vet att du klarar det här tjejen. Jag vet att det är ett helvete men du kan klara det för du hör verkligen inte hemma där.

Dagens går i smärtans tecken. Igår var jag sorgsen, idag är jag förväntansfull.

Jag har inte vågat köra bil sedan jag crashade in i garageporten i maj. Tur att jag har Emelie på min sida, vi är världens bästa car-crashers. Idag fixades The Cure-biljetterna också. Miriam har lagt upp en strategi för köandet, vi måste fixa: ett tält, ved, knark, tändvätska och jättemånga tjocka tröjor. Köandet sker ju då nämligen den nionde februari. Det kan bli intressant. Måste lära mig tyska, måste göra mig förstådd (det har egentligen inte med något alls att göra, typ)

Och här försöker man börja sitt nya liv och så kommer en ballerinakaka och hoppar upp i min hand. Vafaaaaan. Ballerina, get out of my way, stick, vill inte. Ah well, stoppar den i munnen så länge.

"LOOOOOOOONDOOOOOOOOOON"

Dagens absolut roligaste: jag har fått stresseksem! Det är asroligt, idag blossade min rygg och mina armar upp som bara fan och det kliade verkligen överallt, hur mycket jag än kliade tillbaka ville det inte sluta. Känns lite som det glöder på de ställen det kliar. Sen får jag ont bakom bröstbenet och får svårt att andas några sekunder och sen sätter jag mig och pluggar och ju mer plugg som försvinner desto mindre tänker jag på det där andra. Den där kroppen är bra fiffig ändå.

Den här veckan blir: körkortsprov, plugga, kuvert-ihopsättning, delvis boende hos Emma, plugga, Sundsvall, fika, plugga, hårcuttning, en riktig jäkla städning, artikel-skrivning, plugga, utflyttningsfest, fixa The Cure-biljetter, plugga.

Shit vad det kliar.

I Stockholm. Satt upp och titade på Little miss sunshine till tidig morgon, bakade chokladbollar och planderade stategi inför biljetterbokandet och köandet till The Cure. Lars Winnerbäck ha spelats nästan oavbrutet sedan jag kom hit men nu ko Miriam ut ur duschen och knäppte igång Stereo Total. Snart ska vi gå och shoppa dierse grejer, sen kanske fika och ikväll ska vi till Josse för middag (kanske ett glas vin?) och nya Beck-filmen. Det regnar som faan ute, men jag är glad ändå. Jag ska få låna en av Miriams vackra klänningar till ikväll, wha.

Och imorgon får jag träffa Emma. Herreminje vad jag saknat henne, tänker på henne massor, baby. Och allt är lite konstigt...

"Ja jävlar i min själ" sa jag för mig själv när jag satt där på perrongen ikväll, "ibland är livet allt bra fucked up ändå"