.

Real, pure, non-mistaking ANGST! Jag är sämst i världen på att träffa nya människor och blygare än det går att förstå och om 7½ timme kommer två tyska brudar och ska bo här. Eller inte här just idag, för tack tack tack för Jossan. Vad gör man med en tysk? Visar String-Emil-hemsidan? Spelar David Hasselhoff-låtar? Tittar på Terminator?  Tips?

Och jag är helt slut efter helgen. Åkte ner till Sandviken i fredags för att fira Emelie och hennes kompis Sara. Mitt ute i ingenstans men jättestort hus och jag blev pepp någon gång framåt kvällen och det var faktiskt riktigt, riktigt roligt. Sov i en soffa i tre timmar innan jag fick springa till bussen och ta mig upp till Bollnäs. Fick vänta där ett bra tag, äcklig, bakis och slampigt klädd. Mostrarna och kusinerna kom och vi tog roadtripen upp till Timrå och körde så det sprutade om däcken. Dopet var jättefint och lilla Lilly också. Första gången jag är nära att börja gråta på ett dop. Framåt kvällen blev jag rastlös, illamående och allmänt orolig sådär som det blir och sen sov jag hela vägen hem. Mötte upp Ids och Emms och vi hyrde Hata Göteborg och lagade mat och chilliade sådär runt en två på natten. Pratade med Anna i en timme sen, sådär som man måste göra ibland, "Take one for the team". 

Och utöver det? La la la. Fan också.

Har aldrig känt mig så 17 år som igår. Min taggade co-carcrasher med drinkglasögon i högsta hugg fyllde myndig och själv satt jag med vattenpipa och folköl och visste att sista bussen skulle gå snart. Fast inte själv för det var ju halvt knökfullt, men själv med att vara 17. Jag hoppas pinglan hade galet roligt för den där dagen har hon tjajat om sedan den 23 september 2006.  Aldrig heller känt mig så dum som när jag tänkte att jag "bara ska vila ögonen en sväng" och vaknar upp vid bussgaraget. Det var fan inte fint, inte ett av mina brightest moments.

Idag satt jag och världens ambitiösaste kvinna kvar och pluggade någon timme. Sedan gick jag hem för att - plugga! Det ska nu firas med ziggy-lurar med Bright eyes i öronen, gummistövlar på fötterna och en lov runt kvarteret. Och jag älskar ordet "fantastiskt". Allra mest älskar jag det när det rubriceras någonting som min hjärna och mina fingertoppar lyckats frambringa. Jag är inte så dum som jag ser ut. Dock snyggare än jag ser ut.

Wizard Lizard chillade på festivalen i Borlänge i somras. Den ödlan har vart med om mer än de flesta ödlor, vågar jag säga. Hoppas kunna sova inatt, det vore kanske bra, fast rätt o-troligt.

Självstudiedag kan ju ÄTA mig. Lägg ner. Istället drog jag och cousin och shoppade the iron (järnet). Jag köpte nya byxor för första gången på säkert 1½ år så nu är jag tvungen att slänga ett par av de elva par jeans jag inte använder, fasen också. En av mina finaste vänner har det jobbigt nu, skitjobbigt faktiskt och jag tänker så mycket på henne (och alla andra vänner som mår dåligt, hela tiden). Jag blir glad när jag får höra att det finns människor som kan göra henne lycklig på det sättet som jag inte kan. Baby, min baby.

Och ni som läser här, kan ni inte bara göra mig en tjänst om ni ändå är här och tipsa mig på en bra skiva? Jag är fortfarande lyrisk och head over heels eftersom jag kan ladda ner musik. Men självklart kommer inte en sate att kommentera någon bra skiva i kommentarfältet så det kommer se ut som att inte en enda läser den här bloggen. Jättetrist. Man börjar ju fundera på vad man ska ta sig till. Jag har, för att snöa in på det ämnet, nästan slutat läsa bloggar helt nu. Bara vissa som känns värda att ådstakomma ett besök. Jättetrist. Det är ju nästan så att man börjar fundera på vad man ska ta sig till.

Nog nu, har inte tid. Plugga lite matte kanske? Ah, för det är ju så JÄVLA skojsigt. Tror jag ska följa familjens första akdemiker i spåren och hoppa på en femårig matematik-inriktad linje det första jag gör efter gymnasiet. Eller också....kanske.......inte!

Det har varit skitmycket folk inne på den här bloggen idag, fattar inte varför. Skitmycket är väl i och för sig ett rätt relativt begrepp, men om man jämför med hur många som brukar läsa så är det a bit above average. En av de konstigaste, skumaste yet roligaste helgerna på länge kanske. Mm, så var det nog. Anna orkade med mig två gånger och mosters hemflyttning firades igår och släkten är bäst, jag älskar dem, jag verkligen älskar dem. Kvällen kan summeras på samma sätt som helgen och imorse gick jag upp 1½ timme efter att jag gått och lagt mig och åkte till Gävle och hängde med Moen. Hon gapskrattade åt mina rödsprängda ögon det första hon gjorde. Vi hittade födelsedagspresenter och glodde bio och jag fick åka via Söderhamn hem vilket är = helvetet.

Jag måste ta en dusch, det är banne mig hår-tvättardag idag, ich liebe! Varje söndag är hår-tvättardag och idag ska jag slå på STORT och ha i balsam vilket innebär att håret kommer vara så en matta imorgon. En slät, ful matta. Folk undrar hur jag kan lyckas med att bara tvätta håret en gång i veckan utan att det blir fett men det beror nog mest på när jag hade det knallröda och inte tvättade det på en månad eftersom färgen inte skulle försvinna. Extrema mängder spray och mycket blonderande på det och mitt hår är helt förstört och söndertorkat. För det är så jag vill ha det, a'ight! Känner mig så sjukt tråkigt för övrigt. Tråkiga kläder, tråkigt hår, tråkig hy, tråkig tråkig tråkig.

Alla människor blommar någon gång, förr eller senare så händer det. Man bryter sig ut ur sitt skal och blir en bättre version av sitt tidigare jag. Man kanske blir lite vackrare, lite häftigare, lite mer omvälvande, lite annorlundare och/eller lite mer framgångsrik. En utav av mina absolut största skräcker är att jag redan har blommat ut. Det vore så förjävligt, så värdelöst, som "jaha, var det inte mer än så?". Som om det var någon annan som bestämde det här och inte jag, som att någon programerade om mig utan min vetskap.

Jag är verkligen ingen lagmänniska. Jag vill inte få order om hur jag ska göra saker och jag vill heller inte att saker som rör mig ska lita sig till hur pass bra andra presterar. Kanske anledningen till att jag höll på med just friidrott i 5 år. Gick det åt helvete var det mitt fel och jag kunde inte skylla på någon annan, men när det å andra sidan gick bra var det jag och ingen annan som kunde ta åt sig äran. Och trots det vill jag inte vara min egen lyckas smed när det kommer till livet, framtiden, yaddiyaddi, et cetera. Jag bara väntar på att börja leva och innan jag vet ordet av har jag väl redan levt klart. Jag överlåter mitt öde till någon annan, vem vet väl inte jag, och hoppas på det bästa.

Och jag önskar att jag alltid var så lycklig att jag var och varannan minut blir skräckslagen inför tanken att jag kan dö när som helst och därför förlora allt och verkligen tänka att "snälla snälla snälla nån, jag vill verkligen inte dö nu, det här är för bra för det".

Det var en fin helg, det var det. Jag älskar att vara ensam och ta hand om mig själv för det är det jag gör bäst. Anyhow. Hookade upp med Emelie och hennes vänner i fredags och vi hamnade efter en stund på Tranan och det var ju najs vafan, jag ska sluta klaga. Tidigt på lördagsmorgon när jag hoppar av 100:an inser jag att cykeln, min fina gamla pärla som var det enda jag ärvde efter farfar, blivit snodd (dock hittade jag den typ 20 timmar senare slängd i ett dike). Cykelmarodörer, ni kan fara åt helvete och stanna där! På kvällen hängde jag med Stina och hennes friends (jag har ju inga kompisar så jag får hänga med andras istället!) och FUCK, jag SKÄMDE UT MIG, men det gör ju inget. Hela jag är ju mer eller mindre ett skämt! Lika bra jag säger det rätt ut så att ni vet att när ni skrattar åt mig så skrattar ni egentligen med mig.

Idag inkasserade jag 250 kalla skattefritt medans ni suttit på era rumpor och gottat er i att det varit söndag. Något jag borde ta itu med är väl att plugga men jag skiter faktiskt i vilket nu. Jag får inte ens åNghÄzt längre, det rör mig inte det minsta i ryggen. Ronnie Sandahl blev min hero när han sade att han aldrig öppnat sina gymnasiebetyg eftersom han inte vill att de ska påverka hans gymnasieval. Umgicks med beybs ikväll och vi hoppade bland annat runt och sjöng om Pippi Långstrump (det roligaste nu var att jag skrev "Långström" istället för "Långstrump" första gången. Långström. Vafasiken?) och satt i backen och pratade skit.

Och sorry Ida, men nu såg jag att du lämnat en bit choklad här och nu tänker jag faktiskt äta upp den. Love you!

Jag har världens bästa låt som ringsignal på mobilen. Det är låten som osar sommar-07, Safety dance med Man without hats. Världens kanske bästa låt, shit vad glad jag blir av den. Den skulle nog kunna sprida lycka på en begravning till och med. Och de ringde igår igen, jag sa "ja". Jag är ett litet reklamluder. Och den här dagen har varit skit, skit, skit trots att jag har fina människor runt omkring mig som får mig att skratta och allt det där. Trots att jag köpte en väska och en svinbra film. Så lyssnar jag på radio i bilen på väg hem och vilken låt spelas om inte världens bästa ringsignal? Och sen var allt fröjd och frid igen. Jetzt solle ich Fussball mit meine Freund spielen. Hmm. Bäst att börja öva för snart kommer ju våra tyska vänner (?) hit. Sen Idol med min bästis och min nyblivna edsbybo. PÖSSHÄÄÄJ

Det blev visst höst i samma veva. Själva känslan av höstdepp bevisade det mer än kylan men jag var nästan rädd där ett tag att sömnlösheten, koncentrationssvårigheterna, trycket över bröstet och likgiltigheten inte skulle komma i år precis som vanligt. Som om nåt skulle ha gått snett, typ. Typs.

Men allt blir faktiskt mycket finare på hösten. Lite som att verkligheten hinner i kapp efter sommarens virrvarr och man börjar för första gången på ett tag reflektera över vad fan man egentligen håller på med. Men luften är klarare och liksom frasig. När man är ute och går är det som att vinden piskar lite lätt och att kölden nyper tag i ansiktet och händerna är så kalla hela tiden att om man lägger dem på magen så gör det nästan ont. Och allt blir lite klarare. Nästan som om kameran fått några extra megapixlar fastän vi snackar ögon här. Och alla färger ser nästan fotoshopade ut med alla kontraster.

Honey, I'm home! Det här inlägget KAN bli kanske ett av de längsta någonsin i min blogg. Och det kan läsas på stockholmska också, för om någon klagar på att det jag säger den närmsta framtiden ibland glider över till denna dialekt så beror det på att de jag umgåtts med är de enda människor jag har förstått vad de sagt, och de talar just det. Dock tar det ett jäkla tag att skriva eftersom jag måste catcha up alla inlägg familjen Schulman skrivit medan jag varit borta. Förut hatade jag dem, precis som alla andra. Nu älskar jag dem. Carolina Klüft-inlägget på Calle Schulmans blogg är förresten bland det roligaste jag läst. Men det här är den enda plats jag kan skriva inlägg i stil med...det här. Så. Ja.

Efter  nedåkning på tisdagskvällen vaknade jag på onsdag morgon upp i "min" säng i lägenheten nära Hammarby sjöstad i Stockholm. Gjorde mig i ordning och mötte upp Miriam och Josse för lunch inne i stan. Resfebern började infinna sig och vi åkte och fixade det sista, skrev ut biljetter och sånt där. Runt fyra blir jag och Simon utskjutsade till Arlanda medan Miriam och Josse som ska ta Arlandaexpressen genomgår SKRÄCKMOMENT 1. Det är alltså Miriams (norska) pass som befaras vara utgånget. Grejen är den att sifforrna står annorlunda i de passen. Det går således ut den 6 juni 2015 istället för den 15 juni 2006 som de trodde. So far so good. Vi lyckas trots flygskräck ta oss till Charles du Gaulle och sedan vidare till Gard du Nord. I den främmande staden letade vi sen upp hotellet och därefter inträffade SKRÄCKMOMENT 2. Josse insåg att hon tappat sin plånbok innehållandes 300 Euro, antagligen på flygplatsen. Fyfan. Lite opepp dunkade vi våra huvuden på kuddarna.

Torsdag morgon och vi kom faktiskt upp till frukost. Efter diverse uppfräschning gick vi upp till Sacré-C?ur och tittade lite på en gudstjänst. Säga vad man vill om mitt troende och min religionstillhörighet men det är inte många saker jag har mer respekt för än riktigt stora och vackra kyrkor. Såg karusellen som är med i Amelie från Montmarte också. Vi intog sedan en lunch och två karaffer vin vilket gjorde oss så lagom rund om fötterna att det kändes lite som att rulla till Louvren. Väl där skrev vi lite vykort på en trappa och sen blev vi sjukt peppade på att se Mona Lisa så vi betalade in oss, gick runt hela skiten och checkade muséet och vi kände oss så sjukt kulturella. Fyra ungdomar (egentligen är det ju bara jag och Simon som räknas som barn nu, men jajaja) ska ut och resa och dessa fyra ungdomar tänker inte "Vi drar till Sunny Beach och dricker oss apfulla på billiga shots!". Nej nej. Vi drar till Paris och tittar på skulpturer och kyrkor istället. Vuxenpoäng - katsching! Middag på något halvbra ställe, mer vin på en annan restaurang och sen underbara, hårda sängen.

På grund av icke-humana gångavstånd sov vi över frukosten och drog oss till sent på förmiddagen på fredagen. Vi klarade ändå av att ta oss till ett fullvärdigt shoppingcenter och jag köpte en intetsägande tröja. Vi åt baugettelunch och någon gång under dagen genomförde vi den dagliga espresso/café au lait/creme brulée/crêpes-fikan. Stora gator, små gator, mysiga gator, pulserande gator. Vi gick i butiker och testade kläder och gick och gick och gick. Kom till klockringarens kyrka, Notre Dame, den var fin etc. etc. ni vet. Eller kyrka. Basilica? Whatsoever. Började gå mot eiffeltornet och framåt kvällen hamnade vi på en indisk restaurang där vi hade sjukast bästa servicen ever. En kir att börja med, de rättade till våra bestick, hällde upp vår öl, bytte ut askfatet åtta gånger, frågade om allt var bra hela tiden, och gav oss strösselliknande saker som skulle vara "good for digestion". Miriam började prata om att hon saknade Beck-filmer så Simon beställde in en calvados för att hylla Mr.Martin. Vi skyndade oss sedan till det lysande tornet och precis som vi står under det börjar det blinka utav bara fasen och vi springer iväg genom den franska kvällen och förevigar det. Galet vackert. Tog sedan metron tillbaka till hotellet (enda gången vi tog metro, vi gick så jäkla mycket), vilket tog ett tag. Sen chillade vi mest med läsning och tv-tittning har jag för mig.

Sista hela dagen i Paris och den skulle tas tillvara på. Vi åt för första gången frukost tillsammans i källaren och begav oss sedan mot Montmarte, snygga var vi och vädret var varmt och allt var bara så bra. Blev kär i servitören på en uteservering där vi drack dyrvin. Åh Luc, oh-la-la, han var nog det franskaste och sötaste och charmigaste jag sett i mitt liv. Vi gick omkring i Montmarte mest hela dagen, jag minns inte riktigt. Hamnade i häftigaste butiken någonsin och Miriam och Josse köpte svindyra, galna klänningar medan vi blev bjudna på vin i plastglas och kunde gå runt och kika lite lyssnandes på bland annat The Knife. Hamnade på de lite billigare stråken och hittade inget så vi köpte en flaska rosé och glodde på tv på rummet och sen gick vi ut för att äta. Jag råkade köpa en finfin klänning på vägen och de andra också (eller ja, vi som var av kvinnokön). Och på restaurangen inträffade SKRÄCKMOMENT 3! Vi har beställt in vår mat och två karaffer av husets vin och ut kommer servitören med en flaska. "Fine", tänker vi, "antar att flaskan är husets". Efter ett tag börjar dock mannen i bordet brevid oss titta storögt på flaskan och på oss. Vi anar onåd och synar flaskan närmare. Ser den inte lite väl fin ut? Lyckas luska ut att det är ett prisvinnande vin med mycket fina druvor. Skräcken gör oss fullare och fullare och ännu mer högljudda och till slut börjar vi anta att flaskan kan vara värd så mycket som tre miljoner kronor. Vi är alla beredde på att ringa hem och ropa "Sälj huset! Sälj bilen! Vi har råkat köpa ett vin för tre mille!". Dock ordnade det sig till det bättre. Tack kära nån.

Hemresedag. Vi är ute från hotellet en timme innan normal utcheckning och känner oss duktiga. Går runt och tittar lite men har inte räknat med detaljen att typ allt är stängt på söndagar. Jag hittar iallafall booze till mig och mina parents och vi käkar asiatmat och får sedan tillbringa en timme på ett TRÅNGT och VAAARMT tåg till flygplatsen. Checkar in, hittar gaten, går runt och chillar, äter lite, handlar lite ur tax-free och så vidare. Sisådär två timmar innan vi ska få boarda planet går Simon iväg för att hitta något att dricka. Och visst hade vi sett soldaterna som gick omkring med sina automatvapen, men när han kommer tillbaka säger han att de hade avspärrat en väg och att det var en massa soldater där. Vi tänker inte så mycket mer på det men bara någon minut efter att han har kommit så inträffar det. Yäpp. SKRÄCKMOMENT 4, sist men verkligen inte minst. Plötsligt hör vi en explosion, inget "pang prang" utan ett KA-FUCKING-BLAAAAAM, kanske 70-80 meter ifrån oss på terminalen. Allting blir dödstyst och jag har aldrig fattat riktigt när folk säger att hundratals tankar hinner flyga förbi på några sekunder, men det gör jag nu. Den jag minns mest är "Jaha, det är alltså meningen att jag ska dö på en flygplats ändå?" Efter några sekunder börjar folk reagera och vissa springer iväg för att kolla om deras familjer på andra sidan är okej och så. Vi sitter bara stilla, får panik, börjar böla, skickar sms hem och frågar vad i helvete som händer, o.s.v. Efter ett tag får vi reda på att någon dum sate har lämnat en väska mitt på terminalen och av säkerhetsskäl var de tvugna att spränga den. Jag har aldrig varit så jävla rädd i hela mitt liv, det går inte att förklara. Just den jävla respekt man har för flygplatser och så kommer en explosion. Dear God. Vi kom iallafall hem okej, tack tack tack.

Imorse klev jag upp klockan kvart över sex för att i någorlunda tid hinna till skolan. Trodde jag ja. När jag sitter där och fryser rumpan av mig i Upplands väsby säger plötsligt högtalarrösten att "Upptåget till Gävle tyvärr är inställt". Great. Anslutningsbussar, väntan och några tåg senare hamnar jag iallafall i Edsbyn mer än åtta timmar efter att jag vaknat. Och jag saknar mina Paris-darlings, vilken fin resa det varit, jag behövde det verkligen. Och nu har jag ändå inte beskrivit lukterna, ljuden, synerna, känslorna, allt sånt. Synd att det gör det lite jobbigare att börja skolan men vafasen, jag hade ju faktiskt jobbat för den här resan. Nu har jag druckit två tredubbla espresso och är...lite speedad. Hehehe.

Jag kan ladda ner musik. Här snackar vi lycka, det är första gången på år och dar. Jag vågar nästan kalla mig teknisk, men det största är ändå att jag kan börja upptäcka musik istället för att köpa nya skivor med samma band jag lyssnade på för 3 år sedan. Först ut blev Svenska akademien, har velat lyssna in dem sedan de sågs på Arvika. "I love this moment so much, I want to have sex with it.", säger Dr.Cox och jag instämmer. Shit vad mycket jag instämmer.

Och under tiden flyttar folk tillbaka till sina andra liv. Kvar blir jag på det här jävla stället och saknar dem. Jag vill aldrig flytta så mycket som de här stunderna, men snart så. I dubbel bemärkelse.

Lunarstorm har skickat ett mail till mig med rubkriken: Vi saknar dig! Well I don't miss you, fuckerssss.

Jobbet består numer av att plocka skruvar och knacka hyllor. Hittils har vi plockat 12,000 skruvar och knackat 10,000 pluggar. Men nästa fredag är jag fyra tuss rikare, fett hett. Och ingen angst inför skolan, by som reason. Det känns nästan SPÄNNANDE, ve och fasa. Spännande är fel ord, men jag vill åtminstone inte "go down the road" *cut cut*, etc. För ungefär ett år sedan började jag IB. Det känns helt skruvat.

Och Miriam sent igår: "Jag, Simon och Josse har så himla tråkigt så vi tänkte åka upp till mitt land. Kan vi hälsa på dig imorgon?". Så om typ en halvtimme kommer de och då blir det åka upp till stugan och dricka té och bada. Det är fan fint.

Igår var ju okej. Okej, det var fan kul, nu ska jag inte vara den som gör understatements. Drog på cityfesten och hade det trevligt i en park med min vapendragare. Efter någon timme insåg vi att det sög och plankade ett SJ-tåg till Söderhamn. Under tiden hann vi dra några pikanta judeskämt, skratta så vi skrek och låg dubbelvikta och annat som gjorde att hela vagnen älskade oss. Tog bussen till Anna och satt på hennes balkong någon timme med bra musik och också dryck och också mer. Anna blev dålig, men jag shapade upp henne som fan. En shape up genom att stå brevid och skrika "TÄNK PÅ KÖTT, ANNA. KÖTT!" Sen blev det jättesent och jag dissade stormässan för att komma hem, ta en promenad, gå vilse i skogen, ta mig hem lagom till klockan fyra och sedan koka nudlar och sedan somna sittande med huvudet lutat mot tv:n. Men det var fan fint.

Idag har jag hatat hela världen. Dig också, antagligen. Tycker min mor ska komma hem med min choklad snart så kan jag skrika på henne för att hon är så seg. Kanske skrika lite på gök också, sådär oprovocerat för att han har fula strumpor eller inte rakat sig eller nåt.

Men:

Miriam, Simon, Josse; snart drar vi!!!

Den här helgen har jag:
- Åkt sjukt mycket lokaltrafik
- Sovit i samma säng som Anna (RAOUWR)
- Druckit för mycket vin
- Sett det mesta ur Scrubs säsong 4
- Gått Pirdeparaden med ett Harry Potter-gäng, utklädd till Gay-Voldemort, skrikandes "HARRY POTTER ÄR HOMOSEXUELL" femtusen gånger
- Varit på inflyttningsfest i Uppsalas finaste lägenhet
- Ropat efter "FETTA" på McDonalds och nattbussen
- Handlat för mycket för min nuvarande ekonomi (men en Monki-klänning, Beyond Retro-glajjor och Cheap Monday-skor för 230 spänn tycker iaf. jag är rätt värt)
- Haft ångest över att jag börjar jobba i övermorgon

Snart kommer Emma och Ida hit och käkar raggmunk med mig, hoppas jag.

Orkar inte blogg eller internet ö.h.t, vilket leder till att det här blir det första inlägget på typ 10 dagar. Jag har en telefon dock, där nås jag (oftast). Vaters gamla nokia från -02 som är helt lövely. Arvika var också fint. Lerigt, men bra. Blir nog dock aldrig igen, nästa år ska jag bara nöja mig med en festival (och påminn mig om det om jag skulle få för mig något annat!) I helgen jobbar jag på Bollnäsfestivalen. Varför i fasen ställde jag upp på det?

Nyss hemkommen ifrån Sundsvall och gatufesten för en kväll.  Kom fram rätt tidigt igår och träffade Idas vänner och hade mat och lite dricka på hennes gräsplätt. Och det blev som så att vi bara såg ett enda band; The Ark. Kände att jag var tvungen eftersom jag bangade dem under P&L. Somnade väl runt en halv fyra igår och idag har vi mest bara åkt tåg och buss.

Fortfarande förkyld, fortfarande ballong-fot, så ikväll struntar jag i Woxstock. Fått extrajobb från SDR så jag måste sortera reklam och sen skriva en artikel om P&L som helst borde vara klar...hm, igår. Och kurera mig och skaffa kryckor, allt i ett försök att bli pigg och kry så jag kan ha så roligt det bara går på tisdag när vi drar på Arvikafestivalen.

Sen blir det jobba på Bollnäsfestivalen, Allsång på Skansen, Ev. Persmässa, Pridefestivalen, Uppsala, jobb (!!!) i två veckor, mer trevligheter och sen börjar skolan. Så jääävla deprimerande. Nu måste jag skriva, ha så kul på Woxstocket ikväll, alla.

Hemma likt en soldat som drog ut i krig i 5 dagar och kom hem. Slog oss ned under ett bra träd, jag och en 5-6 fina fina brudar till och bildade Camp Festif. De två första kvällarna, som inte var festival, var lätt bästa. Driva runt och sitta i olika camp (och också: bonda!). Vrickade dock foten på onsdag natt och i sjukhustältet nästa morgon var foten en ballong, nästan. Men however. Mycket kundvagnsåkning, mycket sjuka citat (Yrrol, Sune, Torsk på Tallin) mycket skratt, mycket vingel och vår bandare som började gå saktare och saktare. Och matpengar som fick gå till dryck och kärleken till Mr. Meat. Och "JAG ÄLSKAR FESTIVAL!" varje natt trots att det 10 timmar senare byttes mot "Hatar festivaler, jag vill bara hem"

På torsdagen såg jag Damien Rice och det var ju rätt häftigt bara det. Ringde upp Miriam under The blower's daughter för att kunna dela det. Melody Club var Melody Club. Salem Al Fakir var ju pepp, såklart och på natten övervägde vi att köa två timmar till TTA, men camp-häng istället. Kanske tidig kväll, minns inte.

På fredag blev det som det jämt blir. (-Ska vi se dem eller? De börjar om en kvart. -Ja. Fast egentligen, orka. Dricka lite kanske och gå om två timmar?) Såg iallafall större delen av SMK och Sahara. Lite The Horrors och Alice Cooper med någon random tjej men Marit var ju ändå bäst, inte otippat.

Lördagen inleddes med lite Snook men var där för sent och bara orkade inte. Såg halva The Plan för att kunna köa (NEARD!) till Kristian och hamnade längst fram i mitten med typ femtusen popare. Men vilken spelning. Slog allt. Kastade sig ut i publiken, gjorde en DiLeva och slängde ut frukt (fick en clementin, den var god) och bara jävligt bra låtar. Glömmer INTE i första taget. Blåmärke av kravallstaket har jag inte fått sen Knetarna i Karlstad förrförra sommaren, och det är bra betyg om nåt. Sen var lite lite Timbuktu (BANGADE THE ARK!) och sen vaken till tidig morgon.

Mamma var grejen och hämtade oss idag och älska McD och när jag kom hem började jag nästan gråta när jag kände duschvattnet mot min skitiga, äckliga hud. Så härligt så härligt så härligt, första duschen på fem dagar. Men ska man vara festival så ska man och det innebär inte stormkök, dusch, fint tält och snygghet. Sa den bittre.

Men Charlotte var utan tvekan man of the hour / party people of the year / kvinnan hela dagen och citat-spruta som bara attan. Måste credda lite, även om jag vet att interna citat som för de interna är skiiiiiiitroliga är, typ, det drygaste som finns.

"Luktar äpple. Och också: fläder."
"Jag har saknat dig så himla mycket det var så himla LÄNGE sen, nu går vi och BONDAR, och jag har fått TILL DET och KNULLA SYSTEMET!"
"-Charlotte det spricker upp! -VA!?"
"Åkei åkei, scha gumman scha! Troppan i helgen? Åkei! Högkonjunktur för Sverige, det går bra nu kompis, det går bra nu!"
"Inte okej!"
"-Charlotte, skulle du kunna tänka dig att operera bort dina hornhinnor? -Men va? Nej? Då ser man ju inget"
"California white. Och också: Charlottes"
"Hej partypeople! Jag:
-bondar
-är full
-och också bondar."

Tack fina campet. Bilder på bilddagboken...någon gång. Den här veckan blir Gävle, umgänge, Sundsvall gatufest, kanske Woxstock och hur i fasen ska jag orka Arvika om 8 dagar!?

Presenter i form av böcker, fat, pengar och presentkort fick jag av släkten. Midsommar fin i en stuga i Söderhamn, vi badade och spelade monopol mest hela tiden. Kom hem igår kväll och det var meningen att jag och Stajnalajnd skulle till Jössebo men då hennes mage jävlades igen blev det skräckis och mat i Edsbyn istället. Ikväll blev jag bortförd för att bli firad av några av mina fina vänner. Upp till gårdtjärnsberget och det blev fika och jag fick en brödrost, en vattenpistol och choklad, bland annat. Imorgon blir det till att provresa tältet och inhandla de sista nödvändigheterna. Och det känns bra att jag fortfarande har den här "dagboken" när jag nu fått ett bättre ställe att ventilera åsikter och större tankar på.

"Du är vacker som en dag - ska vi ha samlag?"

00.01 hade jag fått tre grattis-sms och kände mig typ inte ensammast i världen. Ändå kunde jag inte somna förrän halv fyra, efter att ha försökt i några timmar. Blev väckt tre timmar senare och fick två klänningar, ett linne och pengar till en ny mobil. Välbehövligt som ATTAN. Sommarlovet rullar på och idag har jag saker att uträtta och så ringde jag Bollnäsfestivalen nyss och ska tydligen på mötet iallafall, ikväll. Hellre jobba hela festivalen och se lite än att betala in sig och se allt. Vill ändå bara se The Sounds, så. Iallafall måste jag baka ananaspajer för imorgon kommer släkten och jag har gjort en ny bilddagbok (palindrome.bilddagboken.se). Sydafrikabilder och annat, och jag ska försöka ha en bilddagbok på riktigt den här gången. Pöss å allt.